fredag 31 maj 2013

Tegelstensutmaningen

Boktjuven slängde åt mig en utmaning, nämligen att rannsaka sin bokhylla efter fem tegelstensböcker man läst och två man inte läst.
Nu är det ju så att jag gallrat ganska hårt i min bokhylla och då rök det en hel del väldigt tjocka böcker, och så läser jag mycket e-böcker nu mer med. Men några sådana där riktiga tegelstenar har jag inte kvar direkt. Nå, ett par men dom hamnar under ej lästa kategorin. De fem tjockaste pappersböckerna jag har kvar än så länge (och läst) är troligen dessa:
  • Amerikanska gudar av Neil Gaiman
  • The Dwarves av Markus Heitz
  • Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson
  • Da Vinci-koden av Dan Brown
  • Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Vilka två är det då jag inte läst? The works of Lewis Carroll och Peter Englunds Den oövervinnerlige. Den förstnämnda fick jag av en kompis i samband med att han rensade i sina bokhyllor, en 50 år gammal samling på närmare 1200 sidor, på engelska och med illustrationerna av John Tenniel. Den senare införskaffade jag mig som extremt ambitiös tonåring för lustläsning. Verkar väldigt intressant när man bläddrar i den, över 10 år senare har jag fortfarande inte läst den dock.

När det kommer till e-böcker däremot så har jag betydligt tjockare böcker, inte minst då samtliga hittills utkomna i A song of fire and ice (allt från 600-1000 sidor vardera beroende på format) och Tolkiens The lord of the rings. Men jag har dock faktiskt inga e-boktegelstenar jag inte läst. :)

tisdag 28 maj 2013

Postapokalyptiskt Ståkkålm

Jag älskar dystopier. Så när vi i bokcirkeln får möjlighet att välja bland några olika titlar som drar åt sci-fi håller skriker jag naturligtvis högt att vi tar dystopin, Toffs bok : med kommentarer av Muham Bentson av Kalle Dixelius. Och visst var den bra, helt ok faktiskt. Inte minst då för att det är en berättelse som utspelar sig i Sverige (eller Svärje) och under en stor del av boken också i Ståkkålm, närmare bestämt i Hornschtull.
Tiden är om ca 250 år, och något har gått väldigt fel. Vad får vi aldrig någon klarhet i, människorna som lever då vet inte själva. Hela samhället har fallit sönder och genom den framtida historiken Muham Bentsons kommentarer vet vi att tidsperioden senare kommer att kallas "den mörka tiden", direkt referens till den tidiga medeltiden. Den tid Toff lever i lider också samma brist på litteratur och samtida historieskrivning som dåtidens "mörka tid", varför just Toffs bok blir ett otroligt viktigt dokument när den återfinns drygt 200 år efter att den skrevs.

Toffs själv är en 25-årig arbetare i en stad som står i ruiner och där de forna stadsdelarna näst intill blivit egna "riken" styrda med järnhand av sina herrar. Toff beskriver sig själv som en ful och misslyckad person, men han får en dag för sig att börja skriva. Alla form av läsning och skrift är förbjuden och belagt med dödsstraff om man blir påkommen. Trevande först men i allt raskare takt beskriver han sin vardag och sin omgivning. När han kommer över en riktig bok slukar han den om och om igen (Nick Hornbys Om en pojke), ju mer han läser och skriver desto mer utvecklas hans språk. Tack vare sitt skrivande blir han slutligen inbjuden i Klubben, en motståndsrörelse som vill återuppbygga samhället. Tillsammans med några vänner ger han sig så iväg på en resa genom Sverige för att ansluta sig till resten av Klubben och jobba för ett nytt Sverige.

Boken hade verkligen förtjänat ett bättre genomförande. Det finns mycket som känns löst, bl.a. hans snabba språkutveckling, lättheten att få tag i papper att skriva på men svårigheten att få tag i en penna. Sen är frågan, skulle Sverige verkligen degenererat så kraftigt på 250 år, ingen kunskap av idag tycks finnas kvar hos arbetarna trotts att det kanske inte är mer än fyra generationer sedan katastrofen inträffade. Om all litteratur förstördes hur kommer det sig att Muham Bentson några hundra år senare refererar till Flugornas herre och Tractatus Iogico-philosophicus? Men idén är spännande och det finns likväl ett driv i boken, man vill verkligen veta hur det går för den stackars Toff. Personligen gillar jag verkligen också hur boken tydligt förespråkar litteratur och kunskap. Lite roligt är också hur Star Wars och Harry Potter återberättats muntligt och under åren blivit till legender och hur författaren slänger in en (övertydlig) känga till dagens kvällspress: Han har förstått vilka undermåliga publikationer den så kallade kvällspressen var. En av de stora gåtorna i forskningen om det klassiska Sverige är hur de kunde överleva. 

HBTQ-mässigt är det inte mycket i den, men där finns homosexuella karaktärer (ordet bög används också frekvent, men har nu betydelsen "vekling" istället för "homosexuell"). Toff passerar också igenom en territorium som styrs av en flamboyant bög som selektivt väljer ut sin befolkning till att bestå av attraktiva män, helst med samma läggning.

Hur man förhåller sig till slutet, den allra sista raden är nog olika (OBS! Läs den inte i förväg!). En twist som kan bli både intressant och fruktasvärt irriterande.

En sorglustig livsberättelse

John Irving är en väl etablerad författare som debuterade med Släpp björnarna loss i slutet på 60-talet (översattes först på 80-talet), men det var inte förrän 10 år senare som hans stora genombrott kom med boken Garp och hans värld. Sedan dess har det hunnit bli några böcker, bl.a. Hotell New Hampshire, Ciderhusreglerna och nu senast I en människa. En roman om "åtrå, hemligheter och sexuell identitet, kryddad med kärlek, Shakespeare och crossdressing".

Läs Irvings personliga introduktion till boken.


Berättare är Billy Abbott, vars tragikomiska liv vi får följa från ett förtryckt 50-tal till nutid, via det frigjorda 70-talet och 80-talets aidsepedemi. En del av vår nutidshistoria skildrad ur en enskild individs perspektiv, ett sekel av krig, depression, politisk revolution och sexuell frigörelse.

Billys växer upp utan sin biologiska pappa. Han kan faktiskt inte ens komma ihåg sin pappa. När berättelsen börjar är han 13 år gammal och lever tillsammans med sin ensamstående mor och hennes föräldrar i den lilla staden First Sister, Vermont. Hans mor arbetar som lärare på stadens halvfina internatskola, Favorite river, en klassisk amerikansk pojkskola. Mormor är en självupptagen och bortskämd företagarhustru och morfar äger stadens sågverk och använder sin fritid till jakt och att spelar kvinnoroller på stadens teater.
Teatern är det som de alla har gemensamt. Billys mor är den ständiga sufflösen medans hennes syster och far slåss om kvinnorollerna i varje uppsättning. Regissör är Billys morfars affärsokmpanjon, en kufisk norrman som lever för Ibsen.
När Billys mamma blir ihop med den nya engelskläraren, Rickard, introduceras ytterligare en stor dramatiker i Billys liv, Shakespear. Det är också Rickard som tar med honom till stadens lilla bibliotek för första gången, på så sätt är också grunden till Billys allt mer växande litteraturintresse lagd.

I takt med att berättelsen fortskrider börjar också Billys sexualitet blomma. Han inser att han tänder på skolans hetaste brottare, inleder en relation med sin bästa väninna Elaine, förälskar sig i Rickard (ja, sin mammas pojkvän) och har sexdrömmar om Elaines mamma. Men den första kärleken är bibliotekarien Ms. Frost. En mystisk kvinna som tycks avskydd av hela First Sister, och den kvinna som på riktigt guidar in honom i böckernas värld.
Det är en kärlek som ska komma att prägla resten av hans liv. Ms. Frost föddes som Al och var tidigare en av de mest lovande brottare Favorite river någonsin haft. Transor av olika slag kommer så att kanta Billys väg genom livet, från uppväxten med sin kvinnogestaltande morfar och Ms. Frost till att eftersträva MTF transexuella pre-op personer som partners.
   Tillbaka i staterna efter studier i Europa lever han under det glada 70-talet ut sexdrömmarna: att ha precis så mycket sex han vill - med vem han vill. Men så kommer aids. Irvnings beskrivning av aidsepedemin kan närmast liknas vid Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, men mer koncentrerad och inte fullt lika berörande och djupdykande.
Genom boken talar han även om den ständiga kampen han får ta med omvärdlen pga sin bisexuallitet, ändå är det förvånandsvärt lite av de svårigheterna vi får se. Snarast tycker jag han har ett fantastiskt stöd i en stor del av de människor han har runt omkring sig. Å andra sidan så är det Billys perspektiv på historien, det är hans minne vi går igenom, inte linjärt, utan så som minnen oftast fungerar - fram och tillbaka med glapp och håll.

Det är ett svart humoristisk livsöde vi får ta del av, om än fiktivt, med en uppsjö av märkliga och härligt queera karaktärer. Samtidigt är det en berättelse som framhåller litteraturens vikt och några viktiga författare det refereras till är Brontë, Dickens, Baldwin och Flaubert (och naturligtvis tidigare nämnda Shakespeare och Ibsen).
Irving har en uppenbar förkärlek för det bisarra. Att fokusera på världens dårskap på ett sätt som visar verkligheten för vad den är - absourd. Men en central fråga i boken är dock sexualitet. Vad innebär den? Hur definierar vi oss utifrån den? Mycket kommer att handla om de lagar och normer vår omvärld tvingar på de som förälskar sig i "fel" person. En vacker lovsång till toleransen med budskapet att acceptera dig själv som den du är.

måndag 27 maj 2013

Liten människa, stora krafter

När jag senast skrev om Alec och Seregil hade de precis genomgått en turbulent resa till Aurënen kantad av maktspel, politiska intriger och högst kännabra romantiska bekymmer.
När deras historia fortsätter i Shadows return har det hunnit gå ett och ett halvt år och de har hunnit återinstallerat sig som Lord Seregil och Sir Alec och byggt upp sitt världshus igen, nu med det väl valda namnet The Stag and Otter.
Allt går inte som tänkt dock, spionjobben blir allt färre och drottning Phoria ogillar både magi och aurenfaie. Något som resulterar i att Seregil faller i onåd hos många av adelsmännen i Rhiminee pga sitt ursprung men också i upplösningen av "the Watchers", eftersom de opererade under magikerna i Oreska.
Det blir därför ett ganska skönt avbrott i vardagen när drottningen ger dem uppdraget att hämta hem hennes yngre syster från Aurënen. De går dock rakt in i ett bakhåll orkestrerat av Ulan í Sathil (som är ute efter hämnd sedan händelserna i Traitors moon) och blir kidnappade av slavhandlare från Zengati, där de separeras och säljs var för sig på Plenimars slavmarknad. Alec köps av en högt uppsatt alkemist då hans hazadrielfaieblod är en mycket värdefull råvara och kan användas till att skapa en rhekar - en gåtfull varelse med mystiska krafter.
Shadows return har samma igredienser som tidigare böcker, intriger, äventyr, action och romantik. Den är dock betydligt långsamare i tempot och avhandlar till störst del deras tid i slaveriet och tankar på att fly (och tyvärr tappas huvudkaraktärernas personlighet bort lite i deras tid i fångenskap).

Flyr gör de också så småningom. Men inte förrän den plenimariske alkemisten uppnått sitt mål och lyckats skapa en rhekar. Alec döper den i tysthet till Sebrahn och tar med sig den lilla varelsen i flykten. Han ser Sebrahn som sitt eget barn och vägrar överge hen, trotts att Seregil försöker övertyga honom om motsattsen.
Men Sebrahn besitter starka krafter och snart inser de att både Ulan och Alecs sedan länge försvunna folk, hazadrielfaie, är på jakt efter dem med målet att att fånga in både Alec och Sebrahn.

I The white road måste Alec och Seregil försöka ta reda på sanningen om vad Sebrahn egentligen är och varför hazadrielfaie jagar dem. Ulans motiv och handligar blir också klarare, vilket behövdes då bilden av Ulan i Traitors moon och i Shadows return skiljer sig markant.
Det som verkligt fängslande mig var dock Alecs relation till Sebrahn. Hans dröm om en familj och prövningen att helt plöstligt hantera en barnlik homunculus. Men också klyftan som växer mellan Alec och Seregils pga den senares svartsjuka över att behöva dela på Alecs uppmärksamhet och ovilja till att ha egna barn.

Även om denna del innehåller mer action än den föregående så är det fortfarande en relativt långsam historia med mycket dialog och ett fokus som ligger på ett mer personligt plan hos huvudkaraktärerna är tidigare böcker. Tyvärr känns ingen av dessa böcker riktigt lika genomarbetade och språket är ojämnt. Dock rör det sig inte om en alltför stor försämring, mest ordval som känns konstigt (arkaiskt/modern) och liknelser som är absurda. Men det kan vara lite störande ibland.

Nu är det ju ett också tag sedan jag faktiskt läste dessa böcker, men precis som de två första delarna i Nightrunner-serien är detta en berättelse som spänner över två böcker. Den tredje installationen var helt ok, om än svagare än de första böckerna (mer en transportsträcka, men med fördjupning i Seregils förflutna som är nödvändig för att förstå fortsättningen). Det är som sagt ett helt annat tempo i dessa, föredrar man stora mängder action och/eller politiska intriger så ska man kanske sluta efter tredje delen. Spänning för mig här ligger i karaktärs- och relationsutveckling.
Vad som alltid tycks konstant i serien är dock Flewellings förmåga att väva in humor i sina berättelser, även i de mest dystra sunder. En avsevärd miss är dock mängden magi! Tidigare var det en omfattande process med make-up, kläder, kroppsspråk etc. för att lyckas med en bra förklädnad. Det gav ytterligare en dimension till både karaktärerna och spioneriet. Nu löser Thero det mesta med en gnutta magi, vilket ironiskt nog tar bort en del av magin i själva berättelsen.

måndag 13 maj 2013

Jag är inte död

Kände att jag bara var tvungen att säga det. Det har varit en hektiskt tid nu och tyvärr är det nästan alltid så att det är bloggen som blir det första att lida för det.
Men så snart jag har lite tid över kommer jag istället spamma på med fler inlägg på raken. Dels del 4 och 5 i Nightrunner-serien (tidigare har jag skrivit om del 1-2 och del 3) men också de senast lästa i bögbokcirkeln, då främst John Irvings I en människa (fantastisk!) men kommer också lite kort om Kalle Dixelius Toffs bok - med kommentarer av Muham Bentson. Till bögbokcirkelns träff i maj läser vi klassikern En enda man av Isherwood.
Måste ju skamset erkänna att jag ännu inte läst ut Torka aldrig tårar utan handskar - 2, Sjukdomen. Inte ens öppnat pärmarna faktiskt. Det har liksom inte funnits tid och känner mig samtidigt ganska mättat på ont i magen framkallande skildringar av 80-talets hivepedemi, homohat och utstötthet. Får lov att bli sommarläsning istället, nu vill jag mest läsa uppiggande och lättsmälta saker (och ungdomsdystopier!).