tisdag 19 mars 2013

En gobeläng av berättad längtan

Efter jag läst Abdellah Taïas förra bok på svenksa, Ett arabiskt vemod, var jag utmattad och en aning oberörd. Mest för den konstanta besatthet som inte gav någon chans stanna upp för eftertanke. Så är inte fallet med Frälsningsarmén
Frälsningsarmén gavs i original ut två år innan Ett arabsikt vemod men likt den så är även denna fragmentarisk och okronologisk, man slängs fram och tillbaka mellan skildringen av barndomens relation till den äldre brodern och flytten från Marocko till Europa som ung vuxen. Att jag faktiskt kände mig mer berörd av denna kan bero på fler saker, men en stor del var nog att jag kunde känna en betydligt större sympati för huvudpersonen i Frälsningsarmén än vad jag kunde i Ett arabiskt vemod.




Berättelsen hoppar som sagt mellan barndomen och Abdellahs svärmeri för den äldre brodern, åtrån och svartsjukan när han inser att han träffat en kvinna, samt hans flytt till Europa. Närmare bestämt till Genève, dit han fått ett stipendium för att skriva om fransk litteratur. Men det är inte hans första besök i den staden, hans pojkvän bor där och via honom har han en del andra bekanta. Men ingen möter honom på flygplatsen, ingen besvarar hans samtal och han finner sig helt ensam och övergiven utan någonstans att bo. På drift i Genève blir räddningen Frälsningsarméns härbärge och den Michel Foucaultliknande receptionisten som ger honom en säng för natten.