fredag 2 november 2012

Ett stycke homohistoria

Torka aldrig tårar utan handskar. Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver om denna, det är en så viktig berättelse på så många sätt. Det är både historia och nutid och berör så många människor, både direkt och indirekt. En historia som synliggör både homosexuella och HIV-smittade, och i förlängningen kanske även sexuellt överförda infektioner (STI) i allmänhet.
Så visst är det lite läskigt att sätta sig ned för att skriva om den, det är en otroligt viktigt bok. Ett magnum opus.

Del 1. Kärleken
En fin augustidag. I ett sjukhusrum på Roslagstulls infektionssjukhus ligger en man döende i Kaposis sarkom. Två kvinnor, sjuksystrar, ser till patienten. De bär båda skyddsmundering. Redan på förhand vet man vart historien kommer leda, i de flesta fall vet man nog det redan innan man öppnar pärmarna. Men det gör inget, det är vad som hände innan som utgör berättelsen...
   Första stoppet blir den ökända bögringen. Rasmus uppsöker den så snart han stigit av tåget på centralstationen i Stockholm, han har väntat i 19 år och vill inte vänta en minut till. Bara någon månad tidigare tog han studenten och flyr så snabbt som möjligt det lilla värmländska samhället Koppom. Där passade han aldrig in, han var den utstötte, den mobbade. I Stockholm hoppas han på en annan tillvaro.
Benjamin är ute i tjänsten. Han är duktig på det han gör och sin faders stolthet. Han är Pionjär, en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, och en åtråvärd status i församlingen han tillhör. Hans liv får en drastiskt vändning den dagen han knackar på hos Paul. Helt plötsligt är det inte längre möjligt att stänga ute det världsliga, och när han på en julmiddag träffar Rasmus finns det inte längre någon återvändo.

Det är om dessa två unga män berättelsen handlar, hur de frigör sig själva och hänger sig åt varandra. Men inte bara. Det här är också en berättelse om hur det var att vara bög i Stockholm för bara 30 år sedan, hur det var att vara bög när HIV kom till Sverige.
Det är inte en linjärt berättad historia, utan den hoppar fram och tillbaka mellan sjukhussängar i framtiden, barndomen och nuet (och med nuet menar jag då hösten 1982). Ibland är det Rasmus som står i centrum och ibland Benjamin. Och trots att det inte finns några "riktiga" kapitel i boken så sker växlingarna mellan personer och tider mer eller mindre friktionsfritt. Det enda som egentligen gör att man ibland tappar lite fokus är de mer dokumentära kapitel som finns insprängda, vilket snabbt vägs upp av det faktum att de är väldigt intressanta och helt klart hjälper till att allmänbilda läsaren om hur läget såg ut för bögar på den tiden.
Det var trots allt bara tre år tidigare som homosexualitet fortfarande hade klassats som sjukdom. Den homosexuella mannen såg som en plågad infantil, modersbunden och tragisk. Det var en tid då DN vägrade publicera dödsannonser där både den avlidne och den närmast sörjande var män, det med motiveringen att det var "ovärdigt". En tid då man hittade homosexualitet kortfattat beskrivet längst bak i skolbokens kapitel om sexualkunskap, i delen om avvikelser och störningar i sexualdriften. Och visst har vi kommit långt sedan dess, men det är ännu en bra bit kvar innan vi kan påstå att homosexuella och heterosexuella är jämställda.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en kommentar jag snubblade över när jag googlade runt på boken som berörde mig djupt. Den är skriven av en ung HIV-smittad gaykille och visar på hur viktigt det verkligen är att få ut berättelser som denna:
Jag har precis läst ut din bok, Torka inga tårar, och sitter här och bölar som ett barn. Fy f-n på dig som lyckas sätta så vackra ord på allas vår smärta, skam, rädsla, längtan, kåthet och drömmar. Och inte minst vårt behov av att höra till, hitta hem, och den förnedring och risker vi är beredda att ta för att få uppleva uppskattning och i bästa fall kärlek. Var fanns du när jag växte upp? Var fanns du när jag insåg vem jag var? Varför har inte alla vi en storebror, en far, en morbror som ser vilka vi egentligen är och säger till oss att det är ok! Det ordnar sig! Som kan förvissa oss om att vi är älskade och att vi duger som de vi är och att vi behöver inte söka bekräftelse genom att offra våra kroppar till män vi äcklas av? Din bok borde bli obligatorisk läsning i varenda skola i landet. Tack Jonas Gardell för att du lyckas sätta ord på vad så många av oss inte kan verbalisera.


TV-serien finns tillgänglig på SVT Play fram till den 21 november 2012.

2 kommentarer:

  1. Jättebra skrivet.. men trots stavas med ett 't'
    Inte "trotts", utan trots :)

    SvaraRadera
  2. Ja ser där, ibland får man hjärnsläpp. Tack för att du uppmärksammade det :)

    SvaraRadera