fredag 30 november 2012

Sadomasokistisk Noh-teater

Inför novembers träff med bögbokcirkeln var det ytterligare en självbiografisk bok som stod i centrum, Yukio Mishima's Confessions of a mask, eller Demaskering som den svenska översättningen heter. Boken blev hans litterära genombrott och behandlar hans egen homosexualitet och hur han måste leva bakom en mask för att undvika socialt stigma.

Även om den anses självbiografisk så är huvudpersonen inte uttalat Mishima själv. Istället är det den unge Kochans barndom och uppväxt i ett militaristiska och imperialistiska Japan som skildras. Kochan är sjuklig och i allmänt dålig kondition fysiskt. Svagheter som gör att han uppfostras avskild från jämnåriga pojkar, och därmed inte utsätts för normen. Han får kämpa hårt för att passa in i samhället och med en mask av trevligt bemötande utåt kan han i tankarna föraktfullt betrakta sina medmänniskor som han uppfattar som mindre värda, oupplysta kreatur.
Det tar inte lång tid innan man som läsare inser att Kochan är homosexuell, men det tar lång tid innan han erkänner det för sig själv. Istället intalar han sig att det bara rör sig om stor beundran för manlighet och styrka. Något som i kombination med hans starka fascination för våld och död leder till sadomasokistiska fantasier och självtillfredsställelse som han efteråt frånskyller som en dålig vana.
Hans maskerad går så långt att han i sina försök att motbevisa sin homosexualitet för sig själv inleder ett förhållande med Sonoko, systern till en nära vän. När så frågan om giftemål dyker upp får han kalla fötter, då tanken på att leva ihop med henne som äkta makar får honom att må nästan fysiskt illa...

Tyvärr blir hans sjukligt fantiserande om död och blodsutgjutelse lite för tröttsamt för mig i den här boken, även om den bitvis är vackert skriven är den också till stora delar ett olidligt långsamt vältrande i självgodhet, självrättfärdigade och allmänt förakt. Samtidigt får man se förvånansvärt lite av den vuxna människan, nu var han trots allt bara 24 år gammal när den publicerades, men jag hade nog förväntat mig mer av hans vuxna liv och ett mer fysiskt utforskande av sexualiteten.
Mishima (pseudonym för Hiraoka Kimitake) anses dock vara en av de viktigaste japanska författarna under 1900-talet och han nominerades till Nobelpriset i litteratur tre gånger. Han var också politiskt aktiv i den japanska nationalistiska högern och förespråkade kulturkonservatism och restaurerandet av kejsardömet. Hans fascination för döden upphörde aldrig och 1970 begick han rituellt självmord genom seppuku.

måndag 26 november 2012

World Aids Day Galan 2012


Regi: Peter Englund - Foto & Redigering: André Löwenbrååt - Ljud & Producent: Konrad Patocs 
Inspelningsledare: Mikael Jansson - Logga: Rasmus Löwenbrååt 

Diamond Dogs frontfigur Peter Englund grundade World Aids Day Galan 2007 med syfte att uppmärksamma hiv och aids och samla in pengar till kampen mot den obotliga sjukdomen. En sjukdom som nu återigen blir allt vanligare.
I år arrangeras galan den 3:e december, du kan köp biljetter till galan på Ticnet eller skänka 50 kr genom att sms:a stoppahiv till 72 929.

lördag 3 november 2012

Varg eller Mungo, det är frågan!

Nå, inlägget om Profetmorden kom nu inte så snabbt som det var menat. Men den som väntar på något gott, eller hur? ;)
Boken som följde på den, och också den bok som diskuterades på förra veckan på bögbokcirkeln blev ingen mindre än Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Vi var en ganska liten grupp denna gång och fokus skiftade ganska snart till helt andra saker än biografin i sig. Eftersom den avslutande delen i Torka aldrig tårar utan handskar nyligen sänts på SVT hittade vi snart referenspunkter mellan de båda böckerna (och TV-serien) där det som fängslade oss mest var förhållandena för HBT-personer på landet och i mindre städer, och huruvida man måste flytta från landet till storstaden för att hitta en dräglig tillvaro.

Nu är jag inte en storläsare av biografier, och av de jag läst kan jag räkna de som jag faktiskt gillat på ena handens fingrar och fortfarande har fler över. Men Rikards sällar sig med enkelhet till den lilla skaran. Han är en skicklig berättare och det är en utlämnade berättelse man får ta del av, både för han själv och för dem runt omkring honom.
De flesta biografier av kända människor brukar kännas som en hyllning till sig själv, ett uppradande av alla storheter de träffat. Inte ens detta känns som ett problem i Rikitikitavi. Istället får man en känsla av hur liten kändisvärlden i Sverige faktiskt är, det blir mer eller mindre en självklarhet att alla känner varandra.

Titeln Rikitikitavi är en hänvisning till det smeknamn Rikards mamma gav honom som pojke. Och på sätt och vis spänner den mellan 1938 och 2011 för man får inte bara ta del av hans enskilda historia utan även stora delar av hans familjehistoria. Brev hans judiska farmor och farfar skickat till Socialstyrelsen i hopp om att få inresetillstånd för sina släktingar som fanns kvar i nazi-Tyskland, familjens ogillande av hans fars "nergifte" med Rikards icke-judiska mamma och ingenjör-pappans återkommande depressioner då teknikens utveckling gång på gång gör honom övertalig. Men en stor del av boken tas upp av hans barndom, där min första reaktion var: gud vilken jobbig unge (vilket han verkligen var). Man följer Rikard från uppväxten i Farsta och Gubbängen, via tonåren i Karlstad, teaterskolan i Skara och ett AIDS hysteriskt Stockholm.
Men ju närmare nutiden berättelsen kommer desto mer försvinner den öppenhet och detaljrikedom som från början präglade den. Efter inspelningen av Änglagård blir historien mer sparsmakat, 90-talet bockas av i all hast och därefter ges knappt något alls. Det förtar tyvärr lite av intrycket för mig, men inte nog för att lägga ned den. Och jag kan ha en viss förståelse för att det blir svårare på många sätt ju närmre nuet man kommer, att en viss distans till det förflutna behövs innan man lämnar ut sig så totalt.

fredag 2 november 2012

Ett stycke homohistoria

Torka aldrig tårar utan handskar. Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver om denna, det är en så viktig berättelse på så många sätt. Det är både historia och nutid och berör så många människor, både direkt och indirekt. En historia som synliggör både homosexuella och HIV-smittade, och i förlängningen kanske även sexuellt överförda infektioner (STI) i allmänhet.
Så visst är det lite läskigt att sätta sig ned för att skriva om den, det är en otroligt viktigt bok. Ett magnum opus.

Del 1. Kärleken
En fin augustidag. I ett sjukhusrum på Roslagstulls infektionssjukhus ligger en man döende i Kaposis sarkom. Två kvinnor, sjuksystrar, ser till patienten. De bär båda skyddsmundering. Redan på förhand vet man vart historien kommer leda, i de flesta fall vet man nog det redan innan man öppnar pärmarna. Men det gör inget, det är vad som hände innan som utgör berättelsen...
   Första stoppet blir den ökända bögringen. Rasmus uppsöker den så snart han stigit av tåget på centralstationen i Stockholm, han har väntat i 19 år och vill inte vänta en minut till. Bara någon månad tidigare tog han studenten och flyr så snabbt som möjligt det lilla värmländska samhället Koppom. Där passade han aldrig in, han var den utstötte, den mobbade. I Stockholm hoppas han på en annan tillvaro.
Benjamin är ute i tjänsten. Han är duktig på det han gör och sin faders stolthet. Han är Pionjär, en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, och en åtråvärd status i församlingen han tillhör. Hans liv får en drastiskt vändning den dagen han knackar på hos Paul. Helt plötsligt är det inte längre möjligt att stänga ute det världsliga, och när han på en julmiddag träffar Rasmus finns det inte längre någon återvändo.

Det är om dessa två unga män berättelsen handlar, hur de frigör sig själva och hänger sig åt varandra. Men inte bara. Det här är också en berättelse om hur det var att vara bög i Stockholm för bara 30 år sedan, hur det var att vara bög när HIV kom till Sverige.
Det är inte en linjärt berättad historia, utan den hoppar fram och tillbaka mellan sjukhussängar i framtiden, barndomen och nuet (och med nuet menar jag då hösten 1982). Ibland är det Rasmus som står i centrum och ibland Benjamin. Och trots att det inte finns några "riktiga" kapitel i boken så sker växlingarna mellan personer och tider mer eller mindre friktionsfritt. Det enda som egentligen gör att man ibland tappar lite fokus är de mer dokumentära kapitel som finns insprängda, vilket snabbt vägs upp av det faktum att de är väldigt intressanta och helt klart hjälper till att allmänbilda läsaren om hur läget såg ut för bögar på den tiden.
Det var trots allt bara tre år tidigare som homosexualitet fortfarande hade klassats som sjukdom. Den homosexuella mannen såg som en plågad infantil, modersbunden och tragisk. Det var en tid då DN vägrade publicera dödsannonser där både den avlidne och den närmast sörjande var män, det med motiveringen att det var "ovärdigt". En tid då man hittade homosexualitet kortfattat beskrivet längst bak i skolbokens kapitel om sexualkunskap, i delen om avvikelser och störningar i sexualdriften. Och visst har vi kommit långt sedan dess, men det är ännu en bra bit kvar innan vi kan påstå att homosexuella och heterosexuella är jämställda.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en kommentar jag snubblade över när jag googlade runt på boken som berörde mig djupt. Den är skriven av en ung HIV-smittad gaykille och visar på hur viktigt det verkligen är att få ut berättelser som denna:
Jag har precis läst ut din bok, Torka inga tårar, och sitter här och bölar som ett barn. Fy f-n på dig som lyckas sätta så vackra ord på allas vår smärta, skam, rädsla, längtan, kåthet och drömmar. Och inte minst vårt behov av att höra till, hitta hem, och den förnedring och risker vi är beredda att ta för att få uppleva uppskattning och i bästa fall kärlek. Var fanns du när jag växte upp? Var fanns du när jag insåg vem jag var? Varför har inte alla vi en storebror, en far, en morbror som ser vilka vi egentligen är och säger till oss att det är ok! Det ordnar sig! Som kan förvissa oss om att vi är älskade och att vi duger som de vi är och att vi behöver inte söka bekräftelse genom att offra våra kroppar till män vi äcklas av? Din bok borde bli obligatorisk läsning i varenda skola i landet. Tack Jonas Gardell för att du lyckas sätta ord på vad så många av oss inte kan verbalisera.


TV-serien finns tillgänglig på SVT Play fram till den 21 november 2012.

Hop-Çiki-Yaya-Deckare

Lite Modesty Blaise och en gnutta miss Marple. Fast i Turkiet och med transor. Så skulle jag nog kortfattat beskriva Mehmet Murat Somers Profetmorden, vars beskrivning fångade mig direkt och vars innehåll höll mig fast trotts en ganska tunn historia och trotts det faktum att det var mindre "champagne och bubbelgum" än vad som utlovats.
Föreslog glatt denna bok för bögbokcirkeln, och tyvärr blev den lite sågad. Kanske då främst för att karaktärerna är ganska förenklade (ett medvetet val av författaren för att tilltala en bredare publik). Men, då fler i cirkeln besökt Istanbul en eller ett flertalgånger, också för att beskrivningen av Istanbul och transkulturen känns mer riktad mot västvärlden än för inhemska läsare. Jag har själv aldrig besökt staden så i vilken utsträckning det stämmer vet jag inte, litar helt enkelt till mina medläsares större kunskap om turkiskt hbt och turistliv. Helt sågad blev den dock inte, och tror att de flesta skulle kunna tänka sig att läsa uppföljarna när de kommer på svenska, den andra delen kommer i början av nästa år och heter Lustmordet.

Huvudpersonen är datakonsult på dagarna (fast i all ärlighet verkar han mest sova då) och nattklubbsdrottning på nätterna. Han är transvestit av "Audrey Heburn-typ", som varvar thaiboxning och squash med flamboyanta outfits och eftermiddagsdrinkar. När så en av flickorna binner inne i en lägenhetsbrand under lite mystiska omständigheter börjar han nysta i det via egna kontakter. Snart uppenbarar sig ett mönster av försvinnanden och mord, allt kopplat till proferterna i Koranen. Paniken spriders sig snart bland transvestiterna i Istanbul och vår hjältinna ger sig ut på jakt i svart kattläderkostym och högklackat.

Det är ju inte ett litterärt mästerverk på något sätt, och gör heller inte anspråk på att vara det. Som deckare är berättelsen som sagt tunn, hade väntat mig lite mer åt Agatha Christie hållet och sitter ändå fram till upplösningen och hoppas på att den självklara skurken faktiskt inte är skurken. Men så var det ju så klart. Det var faktiskt helt andra kvaliteter som höll mig fast, också förutom det faktum att den är underhållande. För underhållande är den, trotts det bitvist brutala innehållet har den en charmig lätthet och frispråkig fräckhet. Man bjuds på en bred variation av trans-identiteter och definitioner, och författaren håller sig osvikligt lojal mot den sexuella minoritet som på sätt och viss egentligen blir bokens huvudperson. Och omvärlden finns hela tiden där, med både små antydningar och öppet förakt som kan drabba "flickorna" när som helst och utsattheten från älskare och sexköpare.