Ganska snart blir jag ändå fast i Strömqvists Stockholm. Tidningarna skriver omvartannat om sommarens olidliga hetta och vågen av grymma överfall som drar genom stan. Maria har precis flyttat hemifrån och spenderar dagarna med att glida runt med polare, spela i sitt band och fundera över universitetsstudier. Hennes liv ter sig normalt och ordnat. Tills hon träffar Emmy.
Emmy är självdestruktiv och festar mest hela tiden. Men för Maria spelar det ingen roll, hon är totalt upp-över-öronen förälskad i henne. Det är först när hon inser att det finns något Emmy inte berättat, att hon är involverad i aktiviteter som är både obehagliga och farliga, Maria börjar dra öronen åt sig. Men då är det redan försent...
Smittad är första delen i en tänkt trilogi och inledningsvis är historien fängslande. Sommarheta nätter i Stockholms uteliv och kärlekshistorien mellan Emmy och Maria, där författarinnan fokuserar mer på den uppslukande längtan snarare än den faktiska fysiska närheten, som så ofta blir fallet. Men vampyrerna? Ett par bleka och och livlösa nattvarelser som bortsett från den actionfyllda och adrenalinpumpande avslutningen bara känns blasé. Rättelse: beskrivs på ett sätt som känns blekt och livlöst (för de är ju trotts allt vampyrer). I mitt tycke hade historien vunnit på att sturnta i vampyrerna och låta Andrés "hemliga order" fått förbli den fanatiska sekt den först ger sken av att vara.
Men den var ändå inte så B-ig jag först trott, inte i annat än vampyrerna. Även om någon större rysarkänsla tyvärr inte infann sig. Jag absolut inte missnöjd över att jag tog mig tiden att skumma den, men heller inte ledsen över att jag inte gav den mer tid och engagemang än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar