torsdag 30 augusti 2012

Alltså det här med att läsa...

...ibland orkar man verkligen inte! Jag har varit jätte dåligt, verkligen jätte dålig på att läsa nu ett tag. Tar mig en evighet att ta mig igenom böckerna oavsett om de är bra eller dåliga, tunna eller tjocka. (Har fortfarande inte tagit mig igenom The vast fields of ordinary, fast den är bra!)
Utökade dessutom läshögen i somras med Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och Hop-Ciki-Yaya-deckaren Profetmorden av Mehmet Murat Somer. Så tipsar en kollega mig om en bok till jag borde läsa, Tell the wolves I’m home av Carol Rifka Brunt (JoL på Bokhora skriver om den här)! Måste verkligen jobba på det här med läslusten just nu känner jag, annars kommer jag vara levande begravd under min läshög innan vintern kommer.

torsdag 9 augusti 2012

Sommarinfektion

Måste erkänna att mina första tankar när jag såg omslaget till Johanna Strömqvists Smittad var både nej, usch och fy. Jag har inget emot varesig vampyrer eller skräck men den verkade ju så B. Men så av en händelse var det just denna bok i mina händerna en dag och jag bestämde mig för att åtminstonde ge den en liten chans och skummade den.
Ganska snart blir jag ändå fast i Strömqvists Stockholm. Tidningarna skriver omvartannat om sommarens olidliga hetta och vågen av grymma överfall som drar genom stan. Maria har precis flyttat hemifrån och spenderar dagarna med att glida runt med polare, spela i sitt band och fundera över universitetsstudier. Hennes liv ter sig normalt och ordnat. Tills hon träffar Emmy.
Emmy är självdestruktiv och festar mest hela tiden. Men för Maria spelar det ingen roll, hon är totalt upp-över-öronen förälskad i henne. Det är först när hon inser att det finns något Emmy inte berättat, att hon är involverad i aktiviteter som är både obehagliga och farliga, Maria börjar dra öronen åt sig. Men då är det redan försent...

Smittad är första delen i en tänkt trilogi och inledningsvis är historien fängslande. Sommarheta nätter i Stockholms uteliv och kärlekshistorien mellan Emmy och Maria, där författarinnan fokuserar mer på den uppslukande längtan snarare än den faktiska fysiska närheten, som så ofta blir fallet. Men vampyrerna? Ett par bleka och och livlösa nattvarelser som bortsett från den actionfyllda och adrenalinpumpande avslutningen bara känns blasé. Rättelse: beskrivs på ett sätt som känns blekt och livlöst (för de är ju trotts allt vampyrer). I mitt tycke hade historien vunnit på att sturnta i vampyrerna och låta Andrés "hemliga order" fått förbli den fanatiska sekt den först ger sken av att vara.
Men den var ändå inte så B-ig jag först trott, inte i annat än vampyrerna. Även om någon större rysarkänsla  tyvärr inte infann sig. Jag absolut inte missnöjd över att jag tog mig tiden att skumma den, men heller inte ledsen över att jag inte gav den mer tid och engagemang än så.