måndag 2 juli 2012

Infiltrering av Pojklandet

Jessica Schiefauer står bakom den bok som fick Augustpriset 2011 för årets svenska barn- och ungdomsbok med motiveringen: Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.
Pojkarna är en tonårsskildring som ingen annan. Om hur vi bemöts, och vilka förödande konsekvenser det kan få.

Kim, Bella och Momo ska fylla fjorton. Men de vill inte, vill inte växa upp och till kvinnor begränsade i förutbestämda könsroller. Pojkarnas värderande blickar och svidande kommentarer utsätter dem för nya prövningar varje dag i skolan. Kränkta och objektifierade känner de vämjelighet över sina egna kroppar.
Tillflykten är Bellas växthus. En plats de får vara i fred på, där de kan forsätta utklädningslekar från barndommen och hämta styrka inför morgondagen. I detta växhus har Bella drivit upp en okänd blomma, vars nektar de en natt dricker i ruset av sin lek... och de förvandlas till pojkar.
Efter denna upptäckt spenderar de dagarna som flickor, utsatta och ständigt iakttagna. Men så fort skymningen kommer ger dig sig hän som pojkar, som anonyma iaktagare. De blir snabbt indragna i ett kriminellt ungdomsgäng och snart får Momo och Bella nog. Men inte Kim. Hon kan inte få nog av den frihet pojkkroppen ger henne, hon kan inte få nog av Tony. Men han är inte intressant för henne som tjej, och hon ger efter för det stilla raseri som kärlek kan förvandlas till...

Pojkarna är som sagt en tonårsskildring som ingen annan. Queer magisk realism, men en vibb av homoerotik, som tar ställning i genusdebatten. För de tre huvudpersonerna är det en frigörelse att bli pojkar, men är det bättre? Inte ens pojkarna i den laglösa verklighet Kim, Bella och Momo tar del av verkar vara stå utanför krav och förväntningar utifrån fastslagna normer.
Kanske kan jag sakna någon normal vardag för pojkarna, den finns liksom inte. Att vara flicka är likställt med att vara ett utsatt offer för pojkars sexuella åtrå, och att vara pojke är samma sak som att vara en våldsbenägen sexgalning. Men samtidigt hade berättelsen inte fungerat om två ytterligheter inte ställts mot varandra.
Schiefauer har både lyckats fånga och hålla kvar den där känslan man kan ha när man står med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden. Avgrunden man har däremellan och under sig. Kanske är det en känsla som blir tydligare för den som i det läget inser att hen faktiskt kommer att bryta normerna, att man kanske inte kommer vara välkommen på andra sidan. Då valet står mellan att falla eller kasta sig ut med förhoppning om att nå kanten på andra sidan.

Schiefauer skriver fram kön och identitet i rörelse – och hon gör det, kongenialt med det queera, i en svårdefinierad form där realism möter poetiska bilder och saga. -Sanna Näsling, DN

3 kommentarer:

  1. Blev tvungen att dela din recension på min blogg: http://ordmissbruk.blogspot.se/2012/08/en-recension-som-satter-fingret-pa-nagot.html

    SvaraRadera
  2. Tack själv. Alltid lika läskigt att tänka att författaren/författarinnan själv kan tänkas läsa det man skriver... :)

    SvaraRadera