torsdag 5 juli 2012

Intriger i månens sken

Dags att återvända till Flewellings värd, denna gång är det mer fokus på diplomati och politiska intriger. Traitos moon tar vid två år efter Stalking darkness. Seregil och Alec har spenderat de gånga åren i självvald exil, lång bort från intriger och krig. Skala har drabbats av stora förluster i kriget mot Plenimar och drottning Idrilain har blivit dödligt skadad. Hennes sista order blir att sända sin yngsta dotter, Klia, till Aurënen med förhoppning om en överenskommelse som kan stärka Skalas position i kriget och kanske till och med hjälpa dem att vinna det. Till sin hjälp söker hon upp Seregil, som för första gången på över fytrio år måste återvända till sitt tidigare hemland. Väl där, fångade mellan Skalas desperata behov och gamla Aurënfaie intriger, inser de dock snart att de är fångade i ett växande nät av svek och förräderi.

Traitors moon är kanske inte fullt lika bra som föregångarna, även om jag i regel föredrar fantsy där intriger tar mer plats än action. Det finns irriterande små missar som stör flytet i intrigmakeriet, tillfällen där motståndarna på den politiska arenan kunnat ifrågasättas och kanske bringas på fall. Men man fångas lätt i Flewellings berättande, och de små missarna glider lätt förbi utan att de behöver störa allt för mycket. Allt är dock inte bara politik, det finns gott om action även i denna och tempot är lika högt som i tidigare böcker.
I Aurënen upptäcker Alec också mer om sin härkomst. Och med honom vid sin sida måste Seregil slutligen ta itu med sitt förflutna och konfrontera sina demoner. Den centrala frågan i identitetskrisen detta frambringar hos båda blir den klassiska: "Vem är jag?"
Resan innbär även några riktiga prövningar för deras förhållande, och Alec måste komma över det faktum att Seregil haft ett liv innan de träffades. Tyvärr märker man inte någon allt för stor förändring i deras relation (förutom att de har en massa sex) trotts att de varit officielt varit ett par i 2+ år. Det är någon aspekt av de djupare känslor de känner för varandra som inte riktigt lyckas förmedlas. Men detta till trotts är det en absorberande berättelse. Scenerna är vackra, inte minst Sarikali, centrum för Aurënens sociala och rituella liv. Och det tål att upprepas att Flewellings styrka ligger i karaktärerna!
Ett måste-läsa? Inte riktigt. Men absolut väl värd att läsas för det.

måndag 2 juli 2012

Infiltrering av Pojklandet

Jessica Schiefauer står bakom den bok som fick Augustpriset 2011 för årets svenska barn- och ungdomsbok med motiveringen: Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.
Pojkarna är en tonårsskildring som ingen annan. Om hur vi bemöts, och vilka förödande konsekvenser det kan få.

Kim, Bella och Momo ska fylla fjorton. Men de vill inte, vill inte växa upp och till kvinnor begränsade i förutbestämda könsroller. Pojkarnas värderande blickar och svidande kommentarer utsätter dem för nya prövningar varje dag i skolan. Kränkta och objektifierade känner de vämjelighet över sina egna kroppar.
Tillflykten är Bellas växthus. En plats de får vara i fred på, där de kan forsätta utklädningslekar från barndommen och hämta styrka inför morgondagen. I detta växhus har Bella drivit upp en okänd blomma, vars nektar de en natt dricker i ruset av sin lek... och de förvandlas till pojkar.
Efter denna upptäckt spenderar de dagarna som flickor, utsatta och ständigt iakttagna. Men så fort skymningen kommer ger dig sig hän som pojkar, som anonyma iaktagare. De blir snabbt indragna i ett kriminellt ungdomsgäng och snart får Momo och Bella nog. Men inte Kim. Hon kan inte få nog av den frihet pojkkroppen ger henne, hon kan inte få nog av Tony. Men han är inte intressant för henne som tjej, och hon ger efter för det stilla raseri som kärlek kan förvandlas till...

Pojkarna är som sagt en tonårsskildring som ingen annan. Queer magisk realism, men en vibb av homoerotik, som tar ställning i genusdebatten. För de tre huvudpersonerna är det en frigörelse att bli pojkar, men är det bättre? Inte ens pojkarna i den laglösa verklighet Kim, Bella och Momo tar del av verkar vara stå utanför krav och förväntningar utifrån fastslagna normer.
Kanske kan jag sakna någon normal vardag för pojkarna, den finns liksom inte. Att vara flicka är likställt med att vara ett utsatt offer för pojkars sexuella åtrå, och att vara pojke är samma sak som att vara en våldsbenägen sexgalning. Men samtidigt hade berättelsen inte fungerat om två ytterligheter inte ställts mot varandra.
Schiefauer har både lyckats fånga och hålla kvar den där känslan man kan ha när man står med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden. Avgrunden man har däremellan och under sig. Kanske är det en känsla som blir tydligare för den som i det läget inser att hen faktiskt kommer att bryta normerna, att man kanske inte kommer vara välkommen på andra sidan. Då valet står mellan att falla eller kasta sig ut med förhoppning om att nå kanten på andra sidan.

Schiefauer skriver fram kön och identitet i rörelse – och hon gör det, kongenialt med det queera, i en svårdefinierad form där realism möter poetiska bilder och saga. -Sanna Näsling, DN