onsdag 20 juni 2012

Sommarläsning

Sommaren har gjort ett rejält intåg och semestern närmar sig. Den här sista perioden är alltid hektiskt på mitt jobb, och minst lika hektiskt är uppstarten efter semestrarna. Men däremellan är det några veckor av lugn (så mycket lugn man kan få med 3-4 månaders valp) då man kan koppla bort och av med några riktigt bra böcker. Mitt nuvarnade läsprojekt har föga anknytning till HBTQ över huvudtaget, om man bortser från De profundis som läses till bögbokcirkeln nästa vecka. Efter år av jag-ska-läsa-när-jag-får-tid har jag nämligen äntligen tagit mig i kragen och sträckläser Stephen Kings The Dark Tower serie.
Och så har jag naturligtvis även en liten läshög där bl.a. The vast fields of ordinary av Burd och Hidden av Mournian ingår.

Men jag ska också ta mig tid att knåpa ihop ett antal inlägg om de böcker jag inte hunnit skriva om än, del 3-5 av Flewellings Nightrunner-serie, Pojkarna av Schiefauer och gamla goda Duktig pojke av Edefeldt som jag nyligen läst om. Det ser ut att bli en litterär sommar :)

lördag 2 juni 2012

Besatthet & passion

I slutet av juni blir det sommaravslutning på bögbokcirkeln med Wildes De profundis i solen. Men i torsdags var det Abdellah Taïa som stod i centrum. Hans självbiografiska Ett arabiskt vemod har blivit höjd till skyarna. Det är Håkan Lindquist och Davy Prieur som står bakom den svenska översättningen, Håkan skriver själv om boken på sin blogg. Redan när vi först hörde talas om den i bokcirkeln i slutet av januari så visste vi att det var en bok att ta oss ann. Det skulle dock dröja några månader innan så blev fallet. Men nu är det gjort! Och utfallet? Nästan odelat positivt måste jag säga, de som var mest skeptiska var faktiskt vi som håller i cirkeln.

Det är en kort bok, bara 110 sidor, men med stort innehåll. Hans berättelse börjar med minnet av hur han med nöd och näppe undgår en gruppvåldtäkt, bara tolv år gammal. Han blir stämplad som feminin, som bög. I vuxen ålder har han bosatt sig i Paris och i sin jakt på sig själv, drömmen om att filma och den stora kärleken får vi ta del av hans minnen av två olika förhållanden. Två förhållanden som på sina egna sätt är destruktiva och förringande för honom. Båda lika intensiva och fyllda av lidande. Han går in i varje relation som om det var den första, utan skydd och med en naivitet som får en att både beundra honom och vilja ge honom en rejäl bitch-slapp. Och med varje relation växer han, hittar en bit av sig själv.
Det är en läsvärd bok, så varför var jag skeptiskt efteråt då? Varför lämnar den inget avtryck i mig? Troligen avsaknaden av just berättandet. Det är bara fragment av händelser, en berg- och dalbana mellan lycksalighet och djup melankoli. Det är snarast som att läsa en hemlig dagbok, en sådan man använder för att skriva av sig. Modigt tycker jag, själv bränner jag mina så fort jag får chansen. Abdellah Taïas febriga prosa är både vacker och gripande. Men man får ingen chans att landa och stanna upp för eftertanke. Efteråt är jag förvånansvärt oberörd. Mest utmattad.