Dödsgudar och homokärlek

Så, första rapport när det gäller fantasy med HBTQ-tema. Jag började som jag nämnt med Lynn Flewellings Nightrunner-serie och jag har läst de två första delarna nu, Luck in the Shadows och Stalking Darkness. Det finns väl inget anmärkningsvärt med dem egentligen, trollkarlar, en ond dödskult, spjuveraktiga tjuvar (som ändå är riktigt hyggliga killar) och ett mystiskt magiskt folk. Ett stycke typisk fantasy, men absolut läsvärda! Det är inte en episk berättelse i still med J.R.R. Tolkien eller George R.R. Martin, men den har ett bra driv och är välskriven, för att inte tala om att Flewelling inte bara smackar fram huvudkaraktärernas kärleksrelation utan smakfullt låter den växa fram. Och precis som i verkligheten är det är en värld där HBT-personer är accepterade på vissa ställen och ses som något konstigt och fel på andra. Det finns också en feministisk blinkning i det att Flewellings Skala enbart styrs av drottningar enligt ett gammalt dekret från gudarna. Starka kvinnor är inget konstigt i fantasy egentligen, vad som slår mig som lite mer ovanligt var att då de gånger en man försökt styra Skala så har riket nästan gått under. Det finns även gott om kvinnliga officerare och soldater i armén, vilket naturligtvis (trotts uppenbara bevis på deras kompetens) ogillas av diverse mansgrisar.
Berättelsen börjar inte i Skala dock, utan mycket längre norr ut när Seregil í Korit Solun Meringil Bôkthersa kastas in i den fängelsecell där Alec av Kerry är inlåst. Tillsammans flyr de sin fångenskap och i stundens ingivelse tar Seregil (som är en spion och tjuv som arbetar för trollkarlen Nysander) Alec till lärling.

På väg söder ut till Skalas huvudstad Rhiminee, Seregils hemstad, får de med sig en myntformad träbit, en gammal necromancer-artefakt med en förbannelse vilande över sig. Denna träbit är begynnelsen för ett desperat kamp att hindra Skalas fiende, Plenimar, från att återuppväcka sin uråldriga dödsgud.

Redan under första boken blir det tydligt att Seregil dras till båda könen, och under andra boken inser han på ett sånt där nästan hjärtskärande sätt att han är förälskad i sin unga adept. Alecs uppväxt är dock inte lika öppensinnad så Seregil vågar inte bekänna sina känslor av rädsla att förlora honom. Men visst får dom varandra, Alec dras ett tag med förvirrade känslor gentemot Seregil. Men när han väl får klart för sig vad han vill (det krävs nästan att han dör för att han ska inse det) gör han det tydligt för Seregil. Och precis när man tror att allt är sol och rosor, att de båda grabbarna hittat fram till varandra, vad händer då? Serigil hamnar i en djup depression och blir både apatisk och självmordsbenägen...
Det är som sagt inte episk fantasy, men stora slag och appendix för att hålla reda på karaktärer är inte ett måste för bra fantasy. Flewellings styrka ligger i hennes karaktärer. Inte ens bikaraktärerna känns särskilt tvådimensionella och beskrivningar av mer vardagliga saker (som att slå läger, gå till biblioteket eller besöka en vän) blir varken ointressanta eller tradiga. Har man läst Brent Weeks Night Angel-trilogi (om inte så rekommenderar jag dem ;)) kommer man med all säkerhet även gilla dessa böcker.