onsdag 25 januari 2012

Även superhjältar har hemligheter

Perry Moore skrev Hero efter Marvel Comics lät Wolverine döda Northstar i X-Men: Age of Apocalypse # 2 (i Age of Apocalypse är Northstar en av skurkarna, trotts att han annars är en av hjältarna). Moore ansåg att det skickade fel signaler när en av Marvels största superhjältar dödar en av deras främsta homosexuella karaktärer. (Han gjorde faktiskt en lista över HBTQ-superhjältar och deras öden, tortyr, våldtäkt, halshuggning, och omvända till heteros är några exempel.)

Hero handlar om Thom Creed. Hans mamma försvann ur hans liv många år tidigare, hans pappa är Major Might (en vanärad föredetta "masked crimefighter") och själv är han skolans basket stjärna. Allt rullar på fint tills ett rykte om att han är bög når hans coach och han ombeds hoppa av basketlaget. Samma rykte når Thoms far, och det i samma veva som Thoms superkrafter börja manifestera sig. Han gör det enda möjliga: rymmer hemifrån.
Han hinner inte långt förrän han blir indragen i en strid mellan några andraklassens skurkar och The League, den superhjälte-organisation hans far en gång ingick i. Hans egen insatts är t.o.m. god nog för att hans ska bli inbjuden till "The League Tryouts".
Thom återvänder hem, men måste nu hålla både sina krafter och sin inblandning i The League hemliga av rädsla för ytterligare vanära sin far. För att inte tala om det faktum att han när våta fantasier om en av superhjältarna, Uberman, något han måste dölja från alla. Men snart upptäcker han att han inte är den enda med hemligheter, och tillsammans med sina vänner måste han försöka avslöja en dödlig konspiration inom The League...

Jag var lite rädd när jag började läsa boken. Det kunde blir platt fall lika gärna som det skulle kunna bli succé. The Advocate kallar den mer nostalgisk än original, vilket inte är mindre sant än Publishers Weeklys hyllande av ämnet och för att boken utökat genren HBT-litteratur till att även omfatta superhjältar. Man kan ju bara konstatera att om detta var en stor Hollywood produktion skulle den ha alla viktiga kvaliteter: superhjältar, ett dysfunktionellt far/son-förhållande, familjehemligheter, död, rädda-världen-klimax och lite romantik.
Men nu är det ju inte det, det är en bok. Det som främst drar ned intrycket är de väldigt  tvådimensionella karaktärerna (som det finns många av) och den direkta kopian av Superman som figurerar (även om han har en förmänskligande twist). Det blir kanske lite väl klyschigt på sina håll, men som jag sagt tidigare: jag har inget emot klyschor så länge de görs bra. Och det tycker jag faktiskt Moore överlag gör. Pluset är helt klart att Thom inte är någon utstött, han är ingen stereotyp av en homosexuell tonåring eller superhjälte och boken är lättsam och underhållande. Det var verkligen inget platt fall! Den vann dessutom Lambda Literary Award för bästa HBT barn/ungdomsbok 2008.
Perry Moore var även manusförfattare och filmregissör (bl.a. en av producenterna bakom The Chronicles of Narnia filmerna) och ska ha kontaktat Stan Lee om att producera en TV-serie baserad på boken 2008. Något som fortfarande kan bli av, trotts att Moore dog i början av 2011.

torsdag 19 januari 2012

La folie aimé

Igår var det start för den nya bokcirkeln på RFSL. Det var kul att det blev en så pass bra uppslutning, jag och Johan var lite oriliga för att det skulle vara vi och två till ett tag. Boken för kvällen: Giovannis rum av James Baldwin! En klassiker med andra ord.
En ytterst kontroversiel bok när den först publicerades 1956, men den kom snart att hyllas som ett mästerverk. Boken kommer även på en hedrande andraplats på The Publishing Triangles top-100 lista över de bästa HBT böckerna. Till svenska översattes den redan 1957, men gavs ut på nytt förra året och ingår nu även i serien Alla Tiders klassiker för skolan.

Huvudperson är David. En ung amerikan som tagit sin tillflykt till Paris. Där driver han omkring i väntan på sin flickvän, som rest till Spanien för att tänka över hans frieri (så man kan ju undra varför han väntar på henne egentligen!).
David inleder en affär med den vackra, men intensiva, bartendern Giovanni och flyttar snart in i Giovannis lilla rum i Paris utkant. De lever för dagen, och älskar passionerat och hämningslöst. Men för David innebär det även en kamp mot ångest och skuld. Ångest över att han ger sig hän åt något "fult" när han är med Giovanni, och skuld för att han vet att han kommer att lämna honom. Sin kärlek till trotts.

Det är en berättelse om konflikten mellan individens begär och samhällets värderingar. Om vad ångsten och skräcken att bryta mot normen kan göra med människan. På bokcirkeln var kanske det som förvånade mig mest att de flesta upplevde den som så otroligt mörk och ångestfylld berättelse. Vilket det är! Jag upplevde den dock inte så föränn min läsupplevelse blev en del av en gemensam, tragiken ökade snarare passionen för mig. Det var även fler som fokuserade på "sveket", medan mitt fokus låg på förälskelsen och omöjligheten för David att inte ge efter.
Språket förförde mig direkt, från första meningen praktiskt taget. Lite grann som You had me at Hello! Och jag gillar verkligen den dekadenta och lite depraverade bilden av Paris, de småsinta och avundsjuka bitterkukarna (för att citera en deltagare i bokcirkeln) ute på barerna. Jag gillar till och med att irritera mig på David och Giovanni, för det gör jag. De är veliga, arroganta och föraktfulla. Men samtidigt är de passionerade, lustfyllda och älskande. De är mänskliga.

Nästa bok till cirkeln är Ibland bara måste man av David Levithan(!), vilket ska bli fantastiskt roligt.

tisdag 17 januari 2012

Stockholm läser 2012

Med tanke på att 2012 är Strindbergsåret tänkte jag uppmärksama lite på Stockholm Läser! Ett projekt som drivs av Författarcentrum i samarbete med Stockholms stadsbibliotek. Eller närmare bestäm upplysa om vilken bok det som valts till 2012 års bok: Strindbergs En dåres försvarstal.

I förordet till den nyutgivna pocketupplagan av boken skriver Märta Tikkanen:
Han är oslagbar denna Strindberg. Är man den sorten som har svårt att värja sig mot män med orden i sin makt så är man förlorad. Det är det första och det främsta och det sista med honom: stringensen, spänsten, rytmen, friskheten.

Även August Strindberg skrev ett förord. Det inleds med meningen:
Det här är en förfärlig bok, det medger jag utan invändningar och med svidande ånger.

Mer info om Stockholm läser och kommande programpunkter kan man hitta på Stockholm läser-bloggen.

lördag 14 januari 2012

Uppkäftigt och tänkvärt

Läste en sån söt (?) liten berättelse i helgen. Det var en kollega som tipsade mig efter att jag skrev om Husfrid, en av hennes favoritserier. Boken i fråga är Tiitu Takalos seriealbum I ringen, om 16-åriga boxningstjejen Julia. Hon är, enligt sig själv, en väldigt mogen ung kvinna. Hon har druckit alkohol, rökt och haft sex, till och med prövat att tända på, så hon kan inte förstå varför hennes mamma oroar sig för henne. Typisk schablonbild av en tonåring i uppror mot föräldrarna? Jo visst, men en som är nog sann för att alltid funka.
Julia har en pojkvän, Eetu, som väldigt klyschigt bara tänker på sex, läser porrtidningar och är homofob. Efter att hon träffat den jämnåriga Alex på träningen så börjar hon göra motstånd mot Eetus närmanden. Hos Alex finner hon det som Eetu inte kan erbjuda, vänskap, omtanke, kärlek. Samtidigt kan hon inte tänka sig att hon skulle vara lesbisk. Det är först när ryktena börjar gå, då Eetu lämnar henne och Alex gett upp som hon på allvar börjar fundera över vem hon är.

Man når inte riktigt något djup på karaktärerna, särskilt inte på Eetu. Men samtidigt så, tycker i alla fall jag, är världen ganska svart och vit när man befinner sig i just det skedet av livet då man lämnat barndomen bakom sig men inte är riktigt vuxen än. Gråskalorna infinner sig först senare. Hur klyschig Eetu än är så återspeglar han samtidigt min egen bild av (dom straighta) killarna i klassen från när jag själv var i den åldern. Eller är det jag som är fördomsfull?
Hur som är det en bra bok, originalutgåvan av I ringen nominerades till Sarjakuva Finlandiapriset för bästa seriealbum. Själva formatet med de svartvita bilderna är vad som ger berättelsen det stöd den behöver. Ett format som hade passat perfekt för Isak & Billy som jag skrev om igår, de avskalade seriestripparna är vad som skulle fått den boken intressant.

fredag 13 januari 2012

Nyansrikt kammarspel med seriealbumskänsla?

AlttextIsak är en småtjock, ångestfylld neurotiker. I ständigt behov av kärlek, men när han får den blir han rädd för att dö på de mest makabra sätt. Distanserad från både sitt eget känsloliv som från omvärlden använder han sig av sex som en strategi för att hålla sin pojkvän, Billy, kvar hos sig men också för att avled honom när han blir för påfrestande för Isaks svaga psyke.
Billy å sin sida är en oförtröttlig optimist, vältränad, snygg och lite dum. Han när ett massivt behov av att ta hand om någon. Så till den grad att han vid ett tillfälle är otrogen mot Isak bara för att ha något att reparera i förhållandet.
Det är berättelsen om deras kärlek. Men den verkar nästan sakna början och slut, det mest som en lösrykt del ur två personers liv tillsammans. Jag har dessutom problem att hålla isär om det är i Isaks eller Billys tankar jag befinner mig i från och till (kanske mest beror på att jag inte kan hålla fokuset på historien).

Så, Isak & Billy alltså. Nej, jag gillar den inte. Men det är ingen dålig bok, bara inte för mig.
I SvD beskriver Paulina Helgesson Kristofer Folkhammars debutroman som ett nyansrikt kammarspel med seriealbumskänsla. Det kan jag visserligen hålla med om, framförallt seriealbumskänslan, men där hon tycker att texten ger tillräckligt påtagliga bilder så tycker jag att boken blivit intressant först i grafisk form.
Sexscenerna lyckas vara både för explicita och intetsägande, relationen schabloniserad och karaktärerna ytliga extremer. Tanken på att porträttera förhållandet mellan två extremer är mig inte emot, vad jag ogillar är att det bara är dom två, var för sig i nuet. Inget annat. Inga perifera karaktärer, inga miljöer. Bara Isak och Billy under en kort lösrykt del av deras liv. Man lär inte känna dem, man skapar inget eget förhållande till dem annat än samma ytliga förhållande man har till två personer som sitter ett par bord bort på fiket.
Hade den varit längre hade jag inte ens läst ut den.

tisdag 10 januari 2012

Det var på tiden!

Äntligen har de kommit! Eller kanske främst då Giovannis rum. Nu har jag en vecka på mig att läsa och fundera över den tills bokcirkeln nästa onsdag. Det ska väl inte innebära några egentliga problem så vida jag inte blir tillfälligt blind eller något liknande.


Skickat från min Samsung Galaxy S II

onsdag 4 januari 2012

Ikariska lekar

I Husfrid kartlägger Alison Bechdel (kvinnan bakom Dykes to watch out for) sin sköra relation med sin bortgångna far. Det är lätt en av de stora grafiska romanerna, jämförbar med Marjane Satrapis Persepolis, och Time Magazine utpekade den som årets bok 2006.

Helt okronologiskt, men ändå logiskt, får hoppar man fram och tillbaka i Alisons liv, från liten flicka till ung kvinna. I centrum för hela berättelsen står hennes far, hennes mor och syskon är till största del bara perifera karaktärer.
Hennes far, Bruce Bechdel, var en kylig och krävande man som hyste en stor passion för böcker. Han arbetade både som engelsklärare och begravningsentreprönör och arbetade ständigt på familjens nygotiska hus från 1860-talet.
Den var egentligen inte förrän Alison var i tonåren och han börjande se henne som en intellektuell varelse deras relation började utvecklas till något mer familjärt.
Under sin collagetid inser Alison att hon är homosexuell. Hon tar mod till sig och skriver ett brev till sina föräldrar där hon delger dem sin nyfunna insikt, deras svar var i bästa "nej men inte du också" anda. Vad hon fram tills dess inte vetat (eller kanske valt att inte se?), var att hennes far själv var homosexuell.
En kort tid därefter omkommer Bruce i en olycka. Kvar fanns en mängd obesvarade frågor...

"I en talande omedveten gest hade jag lämnat 'Flykt' till honom att återlämna till biblioteket - en avspegling av hans egen trojanska häst i form av Colette"

Det är berättelsen om ett homosexuellt uppvaknande. Det är en engagerande uppväxtskildring. Och det är kanske främst just en kartläggning av en frånvarande fadersfigur, ett försök att förstå och lära känna. Välkryddad med litterära referenser och anspeglingar.
För Alison djupdykning i sig själv och i sin far sker genom Proust, Fitzgerald, Wilde, Joyce och Homeros m.fl. Det är i böckernas historier, den bild av vår verklighet de kan anses skildra, hon finner byggnadstenarna för sin egen berättelse.


UPPDATERING 2012-01-11
Via Bokhora som via Sara "Glory Box" Bergmark Elfgren fick jag nyheten att Alison Bechdel kommer med en uppföljare till Husfrid den 1:a maj i år: Are You My Mother!
Missa heller inte Bokhoras Måndagsmöte med Alison Bechdel.

måndag 2 januari 2012

Peta aldrig dina vänner i näsan

En kall natt i Chicago möts de, Will Grayson och Will Grayson. Den ena en ganska uppåt kille som mest glider runt. Han har två enkla regler:
   1. Hålla käften.
   2. Inte bry sig.
    Regler som visat sig svåra att följa när han förälskat sig i Jane och är kompis med den absolut fabulösa och excentriske Tiny Cooper.
    Den andra Will knaprar anti-deprissiva som tictac. Olycklig, missförstådd och precis i början av sin komma-ut process. Han ägnar sig till största delen med att vara arg på sin enda vän och fantisera om att döda sina plågoandar.
    Så den där kalla, kalla natten i Chicago. Vad är chansen att två jämnåriga killar med exakt samma namn springer in i varandra på en skabbig porrbutik i ett område ingen av dem bor?

    Även om det är kring Will och Will historien krestar, så är det inte en berättelse om dem. Förutom ett slumpartat möte så har de inte särskilt mycket med varandra att göra. Vad som länkar dem, och vad deras liv blivit oundvikligt knutna till är Tiny Cooper. Tiny gör allt för att Will #1 ska få sin Jane samtidigt har han själv förälskat sig upp över öronen i Will #2, något som visar sig vara mer än en handfull att hantera samtidigt som han sätter upp den mest fantastiska high-school-musikalen världen skådat: Tiny Dancer. Inget mindre än berättelsen om hans liv!

    "Kanske inte världens bögigaste människa, och kanske inte världens största människa, men han är förmodligen den största människan som verkligen är bögig, och dessutom den bögigaste människan som verkligen är jättestor." -Will om Tiny

    Den andre Will Grayson är hysteriskt rolig bok om kärlek, vänskap och rätten att vara den man är. John Green och David Levithan är ett superteam, någon man kanske kan vänta från två av USA:s stora ungdomsförfattare. Mina förväntningar var hör, så enda minuset är väl kanske att den inte riktigt når upp i samma nivå som Greens Var är Alaska? eller Levithans Ibland bara måste man.