lördag 29 december 2012

Bögbokcirkeln 2012

Så i torsdags gick årets sista Bögbokcirkel av stapeln. Tänk att det redan gått ett helt år sedan vi startade. Inför första tillfället var vi oroliga för att ingen skulle komma, vi hade inte förutsett den mindre succé som det faktiskt varit. Men undantag för semestermånaden juni har vi träffats den sista torsdagen varje månad och således hunnit med elva mycket olika böcker:
♂ Giovannis rum
♂ Ibland bara måste man (Boy meets boy)
♂ The swimming-pool library
♂ Lubiewo
♂ Ett arabiskt vemod
♂ De profundis
♂ Faggots
♂ Profetmorden
♂ Rikitikitavi
♂ Confessions of a mask (Demaskering)
♂ Magic's pawn

Nu förbereder vi oss inför 2013 och hoppas på ett lika roligt år fullt med bra böcker och ny läsupplevelser. Årets första bok blir en svensk ungdomsbok jag håller mycket kär, Spelar roll av Hans Olsson.

fredag 28 december 2012

Afterwork fantasi

Årets sista bögbokcirkel hölls på söderpuben Side Track och boken som underhållit oss under kalla december har varit en hjärtevarm fantasy av Mercedes LackeyMagic's Pawn.
Jag nöjde mig dock inte där, utan klämde också Magic's promise och Magic's price. Där med var ytterligare en serie HBT-fantasy avklarad.

Redan efter inledningen i Magic's pawn är jag fast. Aldrig har jag väl stött på en huvudperson i fantasy som är så mobbad, så trasig och så ömkansvärd. Inte förrän i slutet av första boken kan man börja ana vad som komma skall, att den lilla kärlekstörstande Vanyel kommer bli den störste bland sina gelikar och en levande legend.
Vanyel växer upp som arvtagare till sin far, lord Withen Ashkevron. 16 år gammal är han redan en stilig (för att inte säga grymt vacker) och känslig ung man med stort intresse för kläder och musik. Som sin fars arvtagare borde han dock ha mer "manliga" intressen. Han sänds därför bort från sin familj till huvudstaden för att uppfostras av sin faster Savil.
Han har inte behandlats väl hemma och han är livrädd för hur han kommer behandlas hos sin faster. Den första tiden ignorerar Savil honom dock mest, uppslukat av sitt eget arbete som magiker. När så Vanyels drömmar om att bli bard krossas finns bara Tylendel, en av Savils skyddslingar, att söka tröst hos.
Tylendel är bög, något som Vanyel inte hört talas om förrän han kommer till huvudstaden. Med sina drömmar krossade låter han dock sina murar falla och inser snart att han precis som 'Lendel attraheras av män (senare framkommer det att hans föräldrar närde misstankar tidigt varför de "skyddat" honom från detta faktum). De två ungdomarna är själsfränder och är snart ett par.
Därefter följer en rad katastrofala händelser (se spoiler nedan) som inleds med att Tylendels tvillingbror blir brutalt mördad i en blodsfejd och slutar med att Vanyel är trasigare än någonsin samtidigt som han fått magiska förmågor utav sällan skådad styrka. Han är dock ovillig att lära sig hantera dem varför Savil tar honom med till Tayledras, ett alvlikande folk, för att helas och för att tränas...

SPOILER (markera texten för att läsa):
Tylendels tvillingbrors död gör honom galen av sorg. Han övertygar Vanyel att hjälpa honom söka hämnd och de tar sig in i "fiende familjens" fästning. Tylendels avsikt är att döda alla som finns där, men han blir stoppad av Savil. 'Lendels galenskap är dock för långt gånget och han tar livet av sig. Vanyel, redan utslagen av magi som sprängt fram hans egen magiska potential slits sönder än mer av sin själfrändes död och det kommer ta honom lång tid för honom att återhämta sig...


Magic's promise tar sin början 12 år senare. Vanyel är redan en väletablerad magiker och har hunnit uträtta en hel del sedan första boken slutade. Inte bara har han fullföljt sin träning, han är en stridsveteran med smeknamn som Demonsbane och Shadow stalker.
Han dras ännu med djupa sår från händelserna i första boken och efter ett år på fronten unnar hans sig en välförtjänt vila i sitt barndomshem. Snart blir han dock indragen i en fejd mellan två grannriken som snabbt utvecklar sig till en diplomatisk katastrof och ett potentiellt hot mot hela riket.
Tyvärr känns denna bok lite som körsträcka och Vanyel är inte i närheten av en lika intressant karaktär när han är någorlunda hel inombords (tyvärr!). Det enda den riktigt är bra för är att utveckla Vanyels relation med sin familj i övrigt är det inte mycket som knyter an till första boken, eller den tredje för den delen!

Magic's price tar ytterligare ett hopp fram i tiden, runt 10 år. Återigen står riket inför ett allvarligt hot, kanske det största någonsin. En ond magiker, Master Dark, har samlat en armé och aspirerar på världsherravälde. Vanyel är den enda som kan stoppa honom och för att göra det kan han behöva offra sitt eget liv...
Helt klart den del som innehåller mest action, men också som återkopplar till drömmar och händelser i första boken, saker man trodde var överspelade. Det enda jag faktiskt inte gillade var slutet, ytterligare en epilog som man kunnat klara sig utan!

Alla delar i serien nominerades till Lambda Literary Prize, men det var bara Magic's price som faktiskt belönades med priset 1990.
Fösta delen skulle jag helt klart kunna läsa om, fortsättningen är dock dussin-fantasy. Inte dåligt, men långt ifrån det bästa jag läst. I bokcirkeln blev det också tydligt att man gärna bör ha läst fantasy tidigare för att hänga med i svängarna, få saker beskrivs väldigt tydligt och ibland kan det bli svårt att greppa vem som är vad, när hur och varför. Men fastnar man kan man glädja sig åt att denna trilogi (The last herald mage) är en av runt tio korta serier om 3-4 böcker samt några fristående titlar som utspelar sig i denna värld.

fredag 30 november 2012

Sadomasokistisk Noh-teater

Inför novembers träff med bögbokcirkeln var det ytterligare en självbiografisk bok som stod i centrum, Yukio Mishima's Confessions of a mask, eller Demaskering som den svenska översättningen heter. Boken blev hans litterära genombrott och behandlar hans egen homosexualitet och hur han måste leva bakom en mask för att undvika socialt stigma.

Även om den anses självbiografisk så är huvudpersonen inte uttalat Mishima själv. Istället är det den unge Kochans barndom och uppväxt i ett militaristiska och imperialistiska Japan som skildras. Kochan är sjuklig och i allmänt dålig kondition fysiskt. Svagheter som gör att han uppfostras avskild från jämnåriga pojkar, och därmed inte utsätts för normen. Han får kämpa hårt för att passa in i samhället och med en mask av trevligt bemötande utåt kan han i tankarna föraktfullt betrakta sina medmänniskor som han uppfattar som mindre värda, oupplysta kreatur.
Det tar inte lång tid innan man som läsare inser att Kochan är homosexuell, men det tar lång tid innan han erkänner det för sig själv. Istället intalar han sig att det bara rör sig om stor beundran för manlighet och styrka. Något som i kombination med hans starka fascination för våld och död leder till sadomasokistiska fantasier och självtillfredsställelse som han efteråt frånskyller som en dålig vana.
Hans maskerad går så långt att han i sina försök att motbevisa sin homosexualitet för sig själv inleder ett förhållande med Sonoko, systern till en nära vän. När så frågan om giftemål dyker upp får han kalla fötter, då tanken på att leva ihop med henne som äkta makar får honom att må nästan fysiskt illa...

Tyvärr blir hans sjukligt fantiserande om död och blodsutgjutelse lite för tröttsamt för mig i den här boken, även om den bitvis är vackert skriven är den också till stora delar ett olidligt långsamt vältrande i självgodhet, självrättfärdigade och allmänt förakt. Samtidigt får man se förvånansvärt lite av den vuxna människan, nu var han trots allt bara 24 år gammal när den publicerades, men jag hade nog förväntat mig mer av hans vuxna liv och ett mer fysiskt utforskande av sexualiteten.
Mishima (pseudonym för Hiraoka Kimitake) anses dock vara en av de viktigaste japanska författarna under 1900-talet och han nominerades till Nobelpriset i litteratur tre gånger. Han var också politiskt aktiv i den japanska nationalistiska högern och förespråkade kulturkonservatism och restaurerandet av kejsardömet. Hans fascination för döden upphörde aldrig och 1970 begick han rituellt självmord genom seppuku.

måndag 26 november 2012

World Aids Day Galan 2012


Regi: Peter Englund - Foto & Redigering: André Löwenbrååt - Ljud & Producent: Konrad Patocs 
Inspelningsledare: Mikael Jansson - Logga: Rasmus Löwenbrååt 

Diamond Dogs frontfigur Peter Englund grundade World Aids Day Galan 2007 med syfte att uppmärksamma hiv och aids och samla in pengar till kampen mot den obotliga sjukdomen. En sjukdom som nu återigen blir allt vanligare.
I år arrangeras galan den 3:e december, du kan köp biljetter till galan på Ticnet eller skänka 50 kr genom att sms:a stoppahiv till 72 929.

lördag 3 november 2012

Varg eller Mungo, det är frågan!

Nå, inlägget om Profetmorden kom nu inte så snabbt som det var menat. Men den som väntar på något gott, eller hur? ;)
Boken som följde på den, och också den bok som diskuterades på förra veckan på bögbokcirkeln blev ingen mindre än Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Vi var en ganska liten grupp denna gång och fokus skiftade ganska snart till helt andra saker än biografin i sig. Eftersom den avslutande delen i Torka aldrig tårar utan handskar nyligen sänts på SVT hittade vi snart referenspunkter mellan de båda böckerna (och TV-serien) där det som fängslade oss mest var förhållandena för HBT-personer på landet och i mindre städer, och huruvida man måste flytta från landet till storstaden för att hitta en dräglig tillvaro.

Nu är jag inte en storläsare av biografier, och av de jag läst kan jag räkna de som jag faktiskt gillat på ena handens fingrar och fortfarande har fler över. Men Rikards sällar sig med enkelhet till den lilla skaran. Han är en skicklig berättare och det är en utlämnade berättelse man får ta del av, både för han själv och för dem runt omkring honom.
De flesta biografier av kända människor brukar kännas som en hyllning till sig själv, ett uppradande av alla storheter de träffat. Inte ens detta känns som ett problem i Rikitikitavi. Istället får man en känsla av hur liten kändisvärlden i Sverige faktiskt är, det blir mer eller mindre en självklarhet att alla känner varandra.

Titeln Rikitikitavi är en hänvisning till det smeknamn Rikards mamma gav honom som pojke. Och på sätt och vis spänner den mellan 1938 och 2011 för man får inte bara ta del av hans enskilda historia utan även stora delar av hans familjehistoria. Brev hans judiska farmor och farfar skickat till Socialstyrelsen i hopp om att få inresetillstånd för sina släktingar som fanns kvar i nazi-Tyskland, familjens ogillande av hans fars "nergifte" med Rikards icke-judiska mamma och ingenjör-pappans återkommande depressioner då teknikens utveckling gång på gång gör honom övertalig. Men en stor del av boken tas upp av hans barndom, där min första reaktion var: gud vilken jobbig unge (vilket han verkligen var). Man följer Rikard från uppväxten i Farsta och Gubbängen, via tonåren i Karlstad, teaterskolan i Skara och ett AIDS hysteriskt Stockholm.
Men ju närmare nutiden berättelsen kommer desto mer försvinner den öppenhet och detaljrikedom som från början präglade den. Efter inspelningen av Änglagård blir historien mer sparsmakat, 90-talet bockas av i all hast och därefter ges knappt något alls. Det förtar tyvärr lite av intrycket för mig, men inte nog för att lägga ned den. Och jag kan ha en viss förståelse för att det blir svårare på många sätt ju närmre nuet man kommer, att en viss distans till det förflutna behövs innan man lämnar ut sig så totalt.

fredag 2 november 2012

Ett stycke homohistoria

Torka aldrig tårar utan handskar. Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver om denna, det är en så viktig berättelse på så många sätt. Det är både historia och nutid och berör så många människor, både direkt och indirekt. En historia som synliggör både homosexuella och HIV-smittade, och i förlängningen kanske även sexuellt överförda infektioner (STI) i allmänhet.
Så visst är det lite läskigt att sätta sig ned för att skriva om den, det är en otroligt viktigt bok. Ett magnum opus.

Del 1. Kärleken
En fin augustidag. I ett sjukhusrum på Roslagstulls infektionssjukhus ligger en man döende i Kaposis sarkom. Två kvinnor, sjuksystrar, ser till patienten. De bär båda skyddsmundering. Redan på förhand vet man vart historien kommer leda, i de flesta fall vet man nog det redan innan man öppnar pärmarna. Men det gör inget, det är vad som hände innan som utgör berättelsen...
   Första stoppet blir den ökända bögringen. Rasmus uppsöker den så snart han stigit av tåget på centralstationen i Stockholm, han har väntat i 19 år och vill inte vänta en minut till. Bara någon månad tidigare tog han studenten och flyr så snabbt som möjligt det lilla värmländska samhället Koppom. Där passade han aldrig in, han var den utstötte, den mobbade. I Stockholm hoppas han på en annan tillvaro.
Benjamin är ute i tjänsten. Han är duktig på det han gör och sin faders stolthet. Han är Pionjär, en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, och en åtråvärd status i församlingen han tillhör. Hans liv får en drastiskt vändning den dagen han knackar på hos Paul. Helt plötsligt är det inte längre möjligt att stänga ute det världsliga, och när han på en julmiddag träffar Rasmus finns det inte längre någon återvändo.

Det är om dessa två unga män berättelsen handlar, hur de frigör sig själva och hänger sig åt varandra. Men inte bara. Det här är också en berättelse om hur det var att vara bög i Stockholm för bara 30 år sedan, hur det var att vara bög när HIV kom till Sverige.
Det är inte en linjärt berättad historia, utan den hoppar fram och tillbaka mellan sjukhussängar i framtiden, barndomen och nuet (och med nuet menar jag då hösten 1982). Ibland är det Rasmus som står i centrum och ibland Benjamin. Och trots att det inte finns några "riktiga" kapitel i boken så sker växlingarna mellan personer och tider mer eller mindre friktionsfritt. Det enda som egentligen gör att man ibland tappar lite fokus är de mer dokumentära kapitel som finns insprängda, vilket snabbt vägs upp av det faktum att de är väldigt intressanta och helt klart hjälper till att allmänbilda läsaren om hur läget såg ut för bögar på den tiden.
Det var trots allt bara tre år tidigare som homosexualitet fortfarande hade klassats som sjukdom. Den homosexuella mannen såg som en plågad infantil, modersbunden och tragisk. Det var en tid då DN vägrade publicera dödsannonser där både den avlidne och den närmast sörjande var män, det med motiveringen att det var "ovärdigt". En tid då man hittade homosexualitet kortfattat beskrivet längst bak i skolbokens kapitel om sexualkunskap, i delen om avvikelser och störningar i sexualdriften. Och visst har vi kommit långt sedan dess, men det är ännu en bra bit kvar innan vi kan påstå att homosexuella och heterosexuella är jämställda.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en kommentar jag snubblade över när jag googlade runt på boken som berörde mig djupt. Den är skriven av en ung HIV-smittad gaykille och visar på hur viktigt det verkligen är att få ut berättelser som denna:
Jag har precis läst ut din bok, Torka inga tårar, och sitter här och bölar som ett barn. Fy f-n på dig som lyckas sätta så vackra ord på allas vår smärta, skam, rädsla, längtan, kåthet och drömmar. Och inte minst vårt behov av att höra till, hitta hem, och den förnedring och risker vi är beredda att ta för att få uppleva uppskattning och i bästa fall kärlek. Var fanns du när jag växte upp? Var fanns du när jag insåg vem jag var? Varför har inte alla vi en storebror, en far, en morbror som ser vilka vi egentligen är och säger till oss att det är ok! Det ordnar sig! Som kan förvissa oss om att vi är älskade och att vi duger som de vi är och att vi behöver inte söka bekräftelse genom att offra våra kroppar till män vi äcklas av? Din bok borde bli obligatorisk läsning i varenda skola i landet. Tack Jonas Gardell för att du lyckas sätta ord på vad så många av oss inte kan verbalisera.


TV-serien finns tillgänglig på SVT Play fram till den 21 november 2012.

Hop-Çiki-Yaya-Deckare

Lite Modesty Blaise och en gnutta miss Marple. Fast i Turkiet och med transor. Så skulle jag nog kortfattat beskriva Mehmet Murat Somers Profetmorden, vars beskrivning fångade mig direkt och vars innehåll höll mig fast trotts en ganska tunn historia och trotts det faktum att det var mindre "champagne och bubbelgum" än vad som utlovats.
Föreslog glatt denna bok för bögbokcirkeln, och tyvärr blev den lite sågad. Kanske då främst för att karaktärerna är ganska förenklade (ett medvetet val av författaren för att tilltala en bredare publik). Men, då fler i cirkeln besökt Istanbul en eller ett flertalgånger, också för att beskrivningen av Istanbul och transkulturen känns mer riktad mot västvärlden än för inhemska läsare. Jag har själv aldrig besökt staden så i vilken utsträckning det stämmer vet jag inte, litar helt enkelt till mina medläsares större kunskap om turkiskt hbt och turistliv. Helt sågad blev den dock inte, och tror att de flesta skulle kunna tänka sig att läsa uppföljarna när de kommer på svenska, den andra delen kommer i början av nästa år och heter Lustmordet.

Huvudpersonen är datakonsult på dagarna (fast i all ärlighet verkar han mest sova då) och nattklubbsdrottning på nätterna. Han är transvestit av "Audrey Heburn-typ", som varvar thaiboxning och squash med flamboyanta outfits och eftermiddagsdrinkar. När så en av flickorna binner inne i en lägenhetsbrand under lite mystiska omständigheter börjar han nysta i det via egna kontakter. Snart uppenbarar sig ett mönster av försvinnanden och mord, allt kopplat till proferterna i Koranen. Paniken spriders sig snart bland transvestiterna i Istanbul och vår hjältinna ger sig ut på jakt i svart kattläderkostym och högklackat.

Det är ju inte ett litterärt mästerverk på något sätt, och gör heller inte anspråk på att vara det. Som deckare är berättelsen som sagt tunn, hade väntat mig lite mer åt Agatha Christie hållet och sitter ändå fram till upplösningen och hoppas på att den självklara skurken faktiskt inte är skurken. Men så var det ju så klart. Det var faktiskt helt andra kvaliteter som höll mig fast, också förutom det faktum att den är underhållande. För underhållande är den, trotts det bitvist brutala innehållet har den en charmig lätthet och frispråkig fräckhet. Man bjuds på en bred variation av trans-identiteter och definitioner, och författaren håller sig osvikligt lojal mot den sexuella minoritet som på sätt och viss egentligen blir bokens huvudperson. Och omvärlden finns hela tiden där, med både små antydningar och öppet förakt som kan drabba "flickorna" när som helst och utsattheten från älskare och sexköpare.

söndag 30 september 2012

En välbehövd helg

Mikael Niemi intervjuas om Fallvatten
Nå, kom hem från bokmässan i fredagskväll/natt. Och lika kul och uttröttade som vanligt var det! Men tro fan att jag missade båda de två hbtq-grejer jag i föregående inlägg sa att jag med all säkerhet skulle klämma in, även när Jonas Gardell pratade om Torka inga tårar utan handskar. I ena fallet ringde min mäklare (mitt i en budgivning på ny lägenhet, så mycket viktigt samtal!) och i det andra fastnade jag helt enkelt i mingel om ungdomars läsning i fel del av lokalen. Mikael Niemis signering missade jag dock inte, då hade min man blivit ledsen på mig.
Och ytterligare en present till maken blev det när jag av en händelse råkade passera en signering med Jan Guillou, passade helt enkelt på att införskaffa ett signerat ex av Dandy också, som han uttryckt intresse för. Men chockerande nog köpte jag inte en enda bok till mig själv(!!), det bara inte blev så. Och det trotts att jag hittade mängder av intressant litteratur.
Men jag han ändå med att besöka en hel del seminarier och föreläsningar, både intressanta och mindre intressanta. Roligast var nog ändå ett seminarium om trovärdighet och fantasy lett av Johanna Lindbäck med fantasy-författarna Lene Kaaberbøl, Maria Turtschaninoff, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.

Nå men, precis innan bokmässan var det ju också septembers omgång av bögbokcirkeln. Då var det Profetmorden av Mehmet Murat Somer som var i centrum för samtalet, inlägg kommer om den inom en snar framtid men kan ju säga att det verkligen var blandade åsikter om boken. Men så var det ju heller inte någon djupare skildring, utan en mysläsardeckare med en annorlunda vinkling. Till nästa gång är det Rikard Wolffs självbiografiska Rikitikitavi som ska synas i sömmarna.

onsdag 26 september 2012

Nordiskt på Bokmässan 2012

Om 23 timmar och 5 minuter öppnar årets bokmässa i Göteborg. Och för tredje året i kommer jag virra runt i folkvimmlet och hoppas att jag hinner fram till hälften av alla inbokade seminarium och scen/monterprogram som jag vill gå på.
Temat för i år är nordisk litteratur, och även om det mesta jag planerat att besöka i programväg handlar om barn- och ungdomslitteratur, läsning eller skolbibliotek så finns det några saker jag absolut tänkt försöka klämma in. Bland annat då HLBT-forkning i Nordiskt perspektiv - samtal med tidskriften Lambda nordica och Ulrika Westerlund och Anders Wejryds samtal om religionens roll att verka för människors rätt till sin sexuella identitet. Och kanske viktigaste av allt: intervju med Mikael Niemi med påföljande signiering! Niemi är min mans favoritförfattare, så det skulle innebära den perfekta bokmässepresenten till honom.

P.g.a. bokmässan så var bögbokcirkeln också så snälla att flytta vår träff från torsdag (imorgon) till idag istället. Så som förrätt till instensiva bokmässedagar har jag att se framemot samtal om Hop-Çiki-Yaya-Deckaren Profetmorden av Mehmet Murat Somer. En turkiskt deckare med en datakonsult/nattklubbsdrottning i huvudrollen.

torsdag 30 augusti 2012

Alltså det här med att läsa...

...ibland orkar man verkligen inte! Jag har varit jätte dåligt, verkligen jätte dålig på att läsa nu ett tag. Tar mig en evighet att ta mig igenom böckerna oavsett om de är bra eller dåliga, tunna eller tjocka. (Har fortfarande inte tagit mig igenom The vast fields of ordinary, fast den är bra!)
Utökade dessutom läshögen i somras med Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och Hop-Ciki-Yaya-deckaren Profetmorden av Mehmet Murat Somer. Så tipsar en kollega mig om en bok till jag borde läsa, Tell the wolves I’m home av Carol Rifka Brunt (JoL på Bokhora skriver om den här)! Måste verkligen jobba på det här med läslusten just nu känner jag, annars kommer jag vara levande begravd under min läshög innan vintern kommer.

torsdag 9 augusti 2012

Sommarinfektion

Måste erkänna att mina första tankar när jag såg omslaget till Johanna Strömqvists Smittad var både nej, usch och fy. Jag har inget emot varesig vampyrer eller skräck men den verkade ju så B. Men så av en händelse var det just denna bok i mina händerna en dag och jag bestämde mig för att åtminstonde ge den en liten chans och skummade den.
Ganska snart blir jag ändå fast i Strömqvists Stockholm. Tidningarna skriver omvartannat om sommarens olidliga hetta och vågen av grymma överfall som drar genom stan. Maria har precis flyttat hemifrån och spenderar dagarna med att glida runt med polare, spela i sitt band och fundera över universitetsstudier. Hennes liv ter sig normalt och ordnat. Tills hon träffar Emmy.
Emmy är självdestruktiv och festar mest hela tiden. Men för Maria spelar det ingen roll, hon är totalt upp-över-öronen förälskad i henne. Det är först när hon inser att det finns något Emmy inte berättat, att hon är involverad i aktiviteter som är både obehagliga och farliga, Maria börjar dra öronen åt sig. Men då är det redan försent...

Smittad är första delen i en tänkt trilogi och inledningsvis är historien fängslande. Sommarheta nätter i Stockholms uteliv och kärlekshistorien mellan Emmy och Maria, där författarinnan fokuserar mer på den uppslukande längtan snarare än den faktiska fysiska närheten, som så ofta blir fallet. Men vampyrerna? Ett par bleka och och livlösa nattvarelser som bortsett från den actionfyllda och adrenalinpumpande avslutningen bara känns blasé. Rättelse: beskrivs på ett sätt som känns blekt och livlöst (för de är ju trotts allt vampyrer). I mitt tycke hade historien vunnit på att sturnta i vampyrerna och låta Andrés "hemliga order" fått förbli den fanatiska sekt den först ger sken av att vara.
Men den var ändå inte så B-ig jag först trott, inte i annat än vampyrerna. Även om någon större rysarkänsla  tyvärr inte infann sig. Jag absolut inte missnöjd över att jag tog mig tiden att skumma den, men heller inte ledsen över att jag inte gav den mer tid och engagemang än så.

torsdag 5 juli 2012

Intriger i månens sken

Dags att återvända till Flewellings värd, denna gång är det mer fokus på diplomati och politiska intriger. Traitos moon tar vid två år efter Stalking darkness. Seregil och Alec har spenderat de gånga åren i självvald exil, lång bort från intriger och krig. Skala har drabbats av stora förluster i kriget mot Plenimar och drottning Idrilain har blivit dödligt skadad. Hennes sista order blir att sända sin yngsta dotter, Klia, till Aurënen med förhoppning om en överenskommelse som kan stärka Skalas position i kriget och kanske till och med hjälpa dem att vinna det. Till sin hjälp söker hon upp Seregil, som för första gången på över fytrio år måste återvända till sitt tidigare hemland. Väl där, fångade mellan Skalas desperata behov och gamla Aurënfaie intriger, inser de dock snart att de är fångade i ett växande nät av svek och förräderi.

Traitors moon är kanske inte fullt lika bra som föregångarna, även om jag i regel föredrar fantsy där intriger tar mer plats än action. Det finns irriterande små missar som stör flytet i intrigmakeriet, tillfällen där motståndarna på den politiska arenan kunnat ifrågasättas och kanske bringas på fall. Men man fångas lätt i Flewellings berättande, och de små missarna glider lätt förbi utan att de behöver störa allt för mycket. Allt är dock inte bara politik, det finns gott om action även i denna och tempot är lika högt som i tidigare böcker.
I Aurënen upptäcker Alec också mer om sin härkomst. Och med honom vid sin sida måste Seregil slutligen ta itu med sitt förflutna och konfrontera sina demoner. Den centrala frågan i identitetskrisen detta frambringar hos båda blir den klassiska: "Vem är jag?"
Resan innbär även några riktiga prövningar för deras förhållande, och Alec måste komma över det faktum att Seregil haft ett liv innan de träffades. Tyvärr märker man inte någon allt för stor förändring i deras relation (förutom att de har en massa sex) trotts att de varit officielt varit ett par i 2+ år. Det är någon aspekt av de djupare känslor de känner för varandra som inte riktigt lyckas förmedlas. Men detta till trotts är det en absorberande berättelse. Scenerna är vackra, inte minst Sarikali, centrum för Aurënens sociala och rituella liv. Och det tål att upprepas att Flewellings styrka ligger i karaktärerna!
Ett måste-läsa? Inte riktigt. Men absolut väl värd att läsas för det.

måndag 2 juli 2012

Infiltrering av Pojklandet

Jessica Schiefauer står bakom den bok som fick Augustpriset 2011 för årets svenska barn- och ungdomsbok med motiveringen: Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.
Pojkarna är en tonårsskildring som ingen annan. Om hur vi bemöts, och vilka förödande konsekvenser det kan få.

Kim, Bella och Momo ska fylla fjorton. Men de vill inte, vill inte växa upp och till kvinnor begränsade i förutbestämda könsroller. Pojkarnas värderande blickar och svidande kommentarer utsätter dem för nya prövningar varje dag i skolan. Kränkta och objektifierade känner de vämjelighet över sina egna kroppar.
Tillflykten är Bellas växthus. En plats de får vara i fred på, där de kan forsätta utklädningslekar från barndommen och hämta styrka inför morgondagen. I detta växhus har Bella drivit upp en okänd blomma, vars nektar de en natt dricker i ruset av sin lek... och de förvandlas till pojkar.
Efter denna upptäckt spenderar de dagarna som flickor, utsatta och ständigt iakttagna. Men så fort skymningen kommer ger dig sig hän som pojkar, som anonyma iaktagare. De blir snabbt indragna i ett kriminellt ungdomsgäng och snart får Momo och Bella nog. Men inte Kim. Hon kan inte få nog av den frihet pojkkroppen ger henne, hon kan inte få nog av Tony. Men han är inte intressant för henne som tjej, och hon ger efter för det stilla raseri som kärlek kan förvandlas till...

Pojkarna är som sagt en tonårsskildring som ingen annan. Queer magisk realism, men en vibb av homoerotik, som tar ställning i genusdebatten. För de tre huvudpersonerna är det en frigörelse att bli pojkar, men är det bättre? Inte ens pojkarna i den laglösa verklighet Kim, Bella och Momo tar del av verkar vara stå utanför krav och förväntningar utifrån fastslagna normer.
Kanske kan jag sakna någon normal vardag för pojkarna, den finns liksom inte. Att vara flicka är likställt med att vara ett utsatt offer för pojkars sexuella åtrå, och att vara pojke är samma sak som att vara en våldsbenägen sexgalning. Men samtidigt hade berättelsen inte fungerat om två ytterligheter inte ställts mot varandra.
Schiefauer har både lyckats fånga och hålla kvar den där känslan man kan ha när man står med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden. Avgrunden man har däremellan och under sig. Kanske är det en känsla som blir tydligare för den som i det läget inser att hen faktiskt kommer att bryta normerna, att man kanske inte kommer vara välkommen på andra sidan. Då valet står mellan att falla eller kasta sig ut med förhoppning om att nå kanten på andra sidan.

Schiefauer skriver fram kön och identitet i rörelse – och hon gör det, kongenialt med det queera, i en svårdefinierad form där realism möter poetiska bilder och saga. -Sanna Näsling, DN

onsdag 20 juni 2012

Sommarläsning

Sommaren har gjort ett rejält intåg och semestern närmar sig. Den här sista perioden är alltid hektiskt på mitt jobb, och minst lika hektiskt är uppstarten efter semestrarna. Men däremellan är det några veckor av lugn (så mycket lugn man kan få med 3-4 månaders valp) då man kan koppla bort och av med några riktigt bra böcker. Mitt nuvarnade läsprojekt har föga anknytning till HBTQ över huvudtaget, om man bortser från De profundis som läses till bögbokcirkeln nästa vecka. Efter år av jag-ska-läsa-när-jag-får-tid har jag nämligen äntligen tagit mig i kragen och sträckläser Stephen Kings The Dark Tower serie.
Och så har jag naturligtvis även en liten läshög där bl.a. The vast fields of ordinary av Burd och Hidden av Mournian ingår.

Men jag ska också ta mig tid att knåpa ihop ett antal inlägg om de böcker jag inte hunnit skriva om än, del 3-5 av Flewellings Nightrunner-serie, Pojkarna av Schiefauer och gamla goda Duktig pojke av Edefeldt som jag nyligen läst om. Det ser ut att bli en litterär sommar :)

lördag 2 juni 2012

Besatthet & passion

I slutet av juni blir det sommaravslutning på bögbokcirkeln med Wildes De profundis i solen. Men i torsdags var det Abdellah Taïa som stod i centrum. Hans självbiografiska Ett arabiskt vemod har blivit höjd till skyarna. Det är Håkan Lindquist och Davy Prieur som står bakom den svenska översättningen, Håkan skriver själv om boken på sin blogg. Redan när vi först hörde talas om den i bokcirkeln i slutet av januari så visste vi att det var en bok att ta oss ann. Det skulle dock dröja några månader innan så blev fallet. Men nu är det gjort! Och utfallet? Nästan odelat positivt måste jag säga, de som var mest skeptiska var faktiskt vi som håller i cirkeln.

Det är en kort bok, bara 110 sidor, men med stort innehåll. Hans berättelse börjar med minnet av hur han med nöd och näppe undgår en gruppvåldtäkt, bara tolv år gammal. Han blir stämplad som feminin, som bög. I vuxen ålder har han bosatt sig i Paris och i sin jakt på sig själv, drömmen om att filma och den stora kärleken får vi ta del av hans minnen av två olika förhållanden. Två förhållanden som på sina egna sätt är destruktiva och förringande för honom. Båda lika intensiva och fyllda av lidande. Han går in i varje relation som om det var den första, utan skydd och med en naivitet som får en att både beundra honom och vilja ge honom en rejäl bitch-slapp. Och med varje relation växer han, hittar en bit av sig själv.
Det är en läsvärd bok, så varför var jag skeptiskt efteråt då? Varför lämnar den inget avtryck i mig? Troligen avsaknaden av just berättandet. Det är bara fragment av händelser, en berg- och dalbana mellan lycksalighet och djup melankoli. Det är snarast som att läsa en hemlig dagbok, en sådan man använder för att skriva av sig. Modigt tycker jag, själv bränner jag mina så fort jag får chansen. Abdellah Taïas febriga prosa är både vacker och gripande. Men man får ingen chans att landa och stanna upp för eftertanke. Efteråt är jag förvånansvärt oberörd. Mest utmattad.

onsdag 30 maj 2012

Lästips från tunnelbanan!

Upptäckte en fantastiskt kul sajt via Johanna Lindbäck på Bokhora: The Underground New York Public Library!!
Kort och gott ett visuellt bibliotek med foton på folk som läser (och vad de läser) i NYC tunnelbana. Säger som Johanna: Varför gör ingen detta i Stockholm!?

fredag 11 maj 2012

Men inte finns det väl så många böcker med HBTQ-tema?

Vanlig fråga har jag märkt. Och svaret? Jo det finns en hel del! Det är ju lite mitt mål också, att lyfta fram böcker på temat (både nya och äldre) med mer än en titel och ett författarnamn.
Man kan dock hitta flertalet sammanställningar på nätet. Bland annat har Tekoppen bemödat sig med att göra en lista över HBTQ-litteratur (bara svenska tror jag). Jan Magnusson har också en (enorm) sammanställning av litteratur på temat (på fler språk).  Och så finns ju, som jag tidigare nämnt, The Publishing Triangle's topp-100 lista över HBTQ-litteratur. Fördjupar man sig i en googlesökning hittar man mängder av tipslistor, sammanställningar och foruminlägg som tar upp just denna litterära nischning.
Så får man ju inte heller glöma den resurs våra bokhandlar och bibliotek är! Då inte minst Hallongrottan! Och är du medlem i RFSL så har du ju tillgång till biblioteket där.
Puss.

lördag 5 maj 2012

Antihjältar som återvinner på historiens soptipp

Förra torsdagen var det, som jag nämnt tidigare, Lubiewo av Michal Witkowski som var samtalämnet på bögbokcirkeln. En bok som för tillfället sätts upp på Göteborgs stadsteater med Björn Kjellman och Sven-Åke Gustavsson i rollerna som Patricia och Lukrecia (hade jag varit i Göteborg hade jag rusat till stadsteatern för att hinna se den innan cirkeln).
Lubiewo blev lite av en skandalsuccé när den kom ut i Polen 2005. Den har översatts till 15 språk och vunnit fler priser, till Sverige kom den 2008, och har bland annat kallats för bögarnas Decamerone. Det är i ett sunkigt kök i Wroclaw berättelsen tar sin början, lite som i ett reportage blir de pensionerade fjollorna "Patricia" och "Lukrecia" intervjuade om "den gamla goda tiden". Tiden då "män var karlar", innan muren föll, under kommunismen och sexuellt frustrerade råskinn och soldater fanns överallt. Jämställdhet förkastas, likaså prideparader och bögdiscon, istället längtar de tillbaka till förnedringen, diskriminering och föraktet i den forna folkrepubliken.
Under de följande drygt 200 sidorna blickar man in i flertalet gammla fjollors liv, där plastpåsar är handväskor och T-sprit är champagne. Det är tragiska liv i samhällets utkant, sakligt endimensionella men skildrade med värme och en stor dos svart humor. Och tur är det, tillsammans skrattar vi åt fjollornas råa skämt om aidssjuka och väninnan som dog efter att blivit våldtagen med en locktång. Den råa jargongen och skadeglädjen är en överlevnadsstrategi (antagligen både för mig och för karaktärerna), det som gör tillvaron uthärdlig. Faktiskt det som gör boken uthärdlig. Ett djupare porträtt av karaktärerna hade gjort boken allt för tung, allt för svart.

"Allt det som kvinnor slängt på historiens soptipp återvinns av fjollor"

Ska jag säga något om språket så kan jag nog närmast beskriva det som skvaller (men välskrivet sådant), och jag kom ständigt på mig själv med att jämföra boken med att lyssna till våra egna gammelfjollors berättelser om ett svunnet Stockholm med undanskymda barer och parkaktiviteter. Fast råare, mer explicit.
Bokens karaktärerna blir på sitt sätt hjältar, eller snarare antihjältar, för mig. Om inte för annat så för att de får mig att känna mig lite extra glad över att vara just en av de "moderna" bögarna de föraktar. En som förordar adoption och äktenskap, ja som faktiskt till och med är gift. Men visst finns där en del igenkännisfaktorer, även för oss relativt unga och "moderna" bögar, inte minst jakten på en (tillfällig) partner, lusten och kåtheten. Hur många bögar har inte upplevt eller bevittnat just det när natten börjar ge vika och uteställen stänga? Eller homot bland straighta vänner som lämnar singelfesten redan runt midnatt, för vad finns det för poäng att stanna kvar? Kanske går man då till något av gayhaken, eller bara hem för att surfa på gaysidorna på webben i hopp om att hitta någon som kan tänkas åtrå dig åtminstone för kvällen. Som homosexuell även idag och i Sverige är du förvisad till de få ställen avsedda för dig, till just det klientel som finns på plats just där och då. Då ligger ens egen Patricia eller Lukrecia inte långt under den polerade ytan, och även ett råskinn i någon obskyr gränd kan bli en potentiell älskare...

torsdag 3 maj 2012

En till uppdatering

Varför har här inte hänt något på ett tag? Jag har faktiskt inte haft tid, det har varit mycket med allt. Jobb, bostadsrättsförening, bokcirkel, förberedelser för ny hundvalp och mycket annat har tagit min tid i anspråk. MEN det har inte hindrat mig att läsa naturligtvis :)

Förra veckan var det bokcirkel, vi hade läst Lubiewo av Michal Witkowski. Mer om den kommer, finns mycket att säga och tycka om den. Och till nästa träff tar vi äntligen itu med Ett arabiskt vemod av Abdellah Taïa.
Jag har också hunnit börjat på fjärde delen i Flewellings Nightrunner serie. Den har fångat in mig ganska rejält, skrev om del ett och två i mitt senaste inlägg. Ytterligare tips på fantasy med HBTQ-tema tas gladeligen emot.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har jag också hunnit med att läsa på riktigt, lagom till släppet av uppföljaren Eld (istället för att bara skumma den som jag gjort tidigare). Ikväll drar dessutom min kära kollega och vän Clari med mig till X-Publishings Jellico Road kväll (förra årets största upplevelse som nu kommer på svenska). Lär bli jättekul!
Har jag hunnit med något mer mån tro? Tror inte det. Men känner mig ganska nöjd ändå. :) 


Skickat från min Samsung Galaxy S II

lördag 14 april 2012

Dödsgudar och homokärlek

Luck in the Shadows: The Nightrunner Series, Book I
Så, första rapport när det gäller fantasy med HBTQ-tema. Jag började som jag nämnt med Lynn Flewellings Nightrunner-serie och jag har läst de två första delarna nu, Luck in the Shadows och Stalking Darkness. Det finns väl inget anmärkningsvärt med dem egentligen, trollkarlar, en ond dödskult, spjuveraktiga tjuvar (som ändå är riktigt hyggliga killar) och ett mystiskt magiskt folk. Ett stycke typisk fantasy, men absolut läsvärda! Det är inte en episk berättelse i still med J.R.R. Tolkien eller George R.R. Martin, men den har ett bra driv och är välskriven, för att inte tala om att Flewelling inte bara smackar fram huvudkaraktärernas kärleksrelation utan smakfullt låter den växa fram. Och precis som i verkligheten är det är en värld där HBT-personer är accepterade på vissa ställen och ses som något konstigt och fel på andra. Det finns också en feministisk blinkning i det att Flewellings Skala enbart styrs av drottningar enligt ett gammalt dekret från gudarna. Starka kvinnor är inget konstigt i fantasy egentligen, vad som slår mig som lite mer ovanligt var att då de gånger en man försökt styra Skala så har riket nästan gått under. Det finns även gott om kvinnliga officerare och soldater i armén, vilket naturligtvis (trotts uppenbara bevis på deras kompetens) ogillas av diverse mansgrisar.
Berättelsen börjar inte i Skala dock, utan mycket längre norr ut när Seregil í Korit Solun Meringil Bôkthersa kastas in i den fängelsecell där Alec av Kerry är inlåst. Tillsammans flyr de sin fångenskap och i stundens ingivelse tar Seregil (som är en spion och tjuv som arbetar för trollkarlen Nysander) Alec till lärling.
På väg söder ut till Skalas huvudstad Rhiminee, Seregils hemstad, får de med sig en myntformad träbit, en gammal necromancer-artefakt med en förbannelse vilande över sig. Denna träbit är begynnelsen för ett desperat kamp att hindra Skalas fiende, Plenimar, från att återuppväcka sin uråldriga dödsgud.

Redan under första boken blir det tydligt att Seregil dras till båda könen, och under andra boken inser han på ett sånt där nästan hjärtskärande sätt att han är förälskad i sin unga adept. Alecs uppväxt är dock inte lika öppensinnad så Seregil vågar inte bekänna sina känslor av rädsla att förlora honom. Men visst får dom varandra, Alec dras ett tag med förvirrade känslor gentemot Seregil. Men när han väl får klart för sig vad han vill (det krävs nästan att han dör för att han ska inse det) gör han det tydligt för Seregil. Och precis när man tror att allt är sol och rosor, att de båda grabbarna hittat fram till varandra, vad händer då? Serigil hamnar i en djup depression och blir både apatisk och självmordsbenägen...
Det är som sagt inte episk fantasy, men stora slag och appendix för att hålla reda på karaktärer är inte ett måste för bra fantasy. Flewellings styrka ligger i hennes karaktärer. Inte ens bikaraktärerna känns särskilt tvådimensionella och beskrivningar av mer vardagliga saker (som att slå läger, gå till biblioteket eller besöka en vän) blir varken ointressanta eller tradiga. Har man läst Brent Weeks Night Angel-trilogi (om inte så rekommenderar jag dem ;)) kommer man med all säkerhet även gilla dessa böcker.

torsdag 5 april 2012

En uppdatering

Tyvärr missade jag förra veckans bokcirkel p.g.a. sjukdom, men ett inlägg om Hollinghursts The Swimming-pool Library kommer naturligtvis så småningom. Kan behöva samla mig och smälta den lite först, den var helt ok om än lite långam och språket aningen för pretentiöst för min smak. Jag måste även se till att få tag på ett ex av nästa träffs bok, Lubiewo av Michal Witkowski.
Jag har också inlett min genomgång av fantasy och har under kvällen börjat på andra delen i Lynn Flewellings Nightrunner-serie, Stalking Darkness. Del ett (Luck in the Shadows) var helt ok, även om den kanske inte lämnade någon enormt avtryck i mig. Det kan dock ändras, i alla fall om man ska tro abookandashortlatte som skriver väldigt positivt om del 1-3 här.
Även om långfredagen och påskafton inte lär bjuda på allt för mycket lästid så är jag ju ledig i ytterligare två dagar, väl värda att spendera i sängen men lite non-stop läsning. Glad påsk!

fredag 30 mars 2012

Undangömd i Leninparken

Jag visste på sätt och vis vad jag gav mig in på när jag plockade fram Before Night Falls (Innan mörkret faller) av Reinaldo Arenas ur bokhyllan, fast ändå inte. Jag älskar filmatiseringen och har den flertalet gånger, och när jag köpte boken för ett eller två år sedan var det för att min man ville läsa den (yttrar han en önskan om att läsa något köper jag det på två röda!). Men jag blev faktiskt överaskad, förskräckt och berörd av denna väldigt personliga och nakna biografi. Och naturligtvis antog Reinaldo formen av Javier Bardem medans jag läste (en nackdel av att ha sett filmen?), men det visade sig att de inte var allt för olika när jag kollade upp det.
Hans berättelse är en odyssé som inleds i en fattiga barndom, när Kuba styrdes av Batista. Irrandes genom revolution (Castro, 26 juli-rörelsen) , sexuella utsvävningar, förtryck och förföljelse, fängelse och flykt innan den slutliga frigörelsen då han tar sig till USA, som i slutändan inte visade sig vara det glorifierade paradis han hoppats.

Som tonåring ger han sig iväg för att ansluta sig till rebellerna och driva ut Batista. Han stöttar till en början Castro fullhjärtat, men det dröjer inte allt för länge innan han börjar vända sig mot det nya systemet. Med en medfödd passion för skrivande och poesi tar han sig snart in i Havannas litterära kretasar och trotts att regimen blir allt hårdare lyckas han ändå få sina verk (allt som oftast ytterst kritiska mot Castro) publicerade, och hyllade, utomlands. Men tiderna hårdnar och fler av hans närmsta vänner blir angivare. Arenas får allt svårare att lite på någon, vilket inte stoppar hans tysta motstånd. Ett slag han utkämpar med ord och sexualitet som de främsta vapnen. För det är inte enbart för sitt författarskap han lever under förtryck. Efter en relativt fri period under 60-talet blir det allt svårare för homosexuella på Kuba. Att vara bög jämställs mer eller mindre med att vara kontrarevolutionär och ett stort hot mot systemet. Och det är på flykt från fängelsestraff just för hans homosexuella leverne, gömd i Leninparken, han börjar skriva sina memoarer. Beroende av dagsljuset för att skriva döpar han dem till Before night falls.
Han författar även ett brev till FN, Röda korset och Unesco. Där berättar han om det aktuella läget på Kuba och regimens förföljelse. Det avslutas med en försäkran om att han talar sanning, även om han i framtiden skulle påstå motsatsen. Naturligtvis grips han efter en tid (det är bara så många platser man kan gömma sig på en ö). Efter ett par år i fängelset El Morro skriver han också under just en sådan bekännelse han fruktat och genom sitt brev redan försäkrat sig mot.

Efter att han tagit sig till USA blev han vänd ryggen av sina tidigare förläggare. En kubansk författare som kritiserar Castro var bara intressant så länge han var fast i förtrycket, väl fri blev han istället en risk, och hans tid i USA blev även den präglad av fattigdom. Svårt sjuk i AIDS orkade han inte längre kämpa utan tog sitt liv 1990, bara tre år innan Before night falls gavs ut. Samma år utsågs den till en av årets 10 bästa böcker av New York Times, 2000 filmatiserades den och 2010 blev det en opera.
Och kanske är det vad som slår mig som mest tragiskt i hela hans liv. Att hans verk förblev eftertraktade enbart då han förföljdes, förtrycktes eller torterades och när han väl var död.


"Due to my delicate state of health and to the terrible depression it causes me not to be able to continue writing and struggling for the freedom of Cuba, I am ending my life. . . . I want to encourage the Cuban people out of the country as well as on the Island to continue fighting for freedom. . . Cuba will be free. I already am."

lördag 10 mars 2012

Fantasy med HBTQ-tema?

Hur ser det ut när det kommer till fantasy med HBTQ-tema? Jag måste erkänna att det inte finns jätte många som jag läst, men en enkel google sökning avslöjar att det finns en hel del både bra och mindre bra böcker på temat.
Jag kan inte påminna mig att jag själv läst någon fantasy bok med en homosexuell huvudperson, däremot böcker där bikaraktärer är HBT-personer. Bland annat i Brent Weeks Night Angel trilogi, Geroge R. R. Martins The song of ice and fire och även till viss del Melina Marchettas Lumatere Chronicles.

Det kan helt klart vara ett tema värt att utforska mer, tipsa mig gärna om du vet om någon HBTQ-fantasy titel värd att läsa.

Denna smala genre av fantasy verkar helt klart innehålla en hel del skräp, men jag har ändå hittat några titlar jag kan tycka vara värda en chans. Blanda annat Lynn Flewellings Nightrunner-serie (läs om de första två här och del tre här) och hennes böcker om Tamír (The Tamir Triad). I den förstnämnda är huvudkaraktärerna bisexuella och i böckerna om Tamír byter huvudpersonen kön. Liknande "trans-tema" förekommer i Ursula LeGuins Mörkrets vänstra hand (Left Hand of Darkness) där människorna planeten Vinter under avgränsade perioder växelvis inträder i antingen manligt eller kvinnligt kön och dessemellan bara är könsvarelser. Den är kanske mer Sci-Fi än fantasy men låt gå då gränsen mellan science fiction, fantasy och mer "vanlig" skönlitteratur kan vara svår att dra när det gäller Le Guins böcker, och författarinnan ändå är mest känd för sin fantasysvit om trollkarlen Ged.
Jim Grimsley's Kirith Kirin vann Lambda Literary Award för bästa HBT Sci-Fi/Fantasy 2000, så den är förhoppningsvis läsvärd. Lika så Wolfsbane Winter av Jane Fletcher som var nominerad till samma pris förra året även om den inte vann.
Andra böcker som kan vara någorlunda intressanta är Richard Morgans The Steel Remains (författaren ligger även bakom berättelsen i videospelet Crysis 2) , Kushners och Shermans The Fall of the Kings, Sarah Monettes Doctrine of Labyrinths serie och The Last Herald Mage trilogin av Mercedes Lackey.

Ser ut som jag kommer ha fullt upp en tid framöver...

torsdag 8 mars 2012

Gulligull upp i halsen

Jag vet egentligen inte var jag ska börja när det gäller två av böcker jag i höstas läste av Anette Skåhlberg, Jösta och Johan och Kalle som lucia (som du kan provläsa här). Den första är en bok på rim om girafferna Jösta och John som vill bilda familj och ger sig ut på savannen för att hitta sig ett barn. Den andra handlar om Kalle som vill vara lucia, och som också blir framröstad till det av sina klasskompisar. Men både läraren och rektorn säger nej, för lucia måste vara en flicka (ungefär som i fallet med Loke som blev uppmärksammat i december i fjol).
Det blir snabbt tydligt att det är temaböcker om jämställdhet och författarinnan skyggar inte för att ta upp ämnen som kan kännas svåra att prata om i sina böcker, de kan nog hitta sina läsare. Med detta i ryggen hoppades jag verkligen på innehållet, ack så besviken jag blev!
Texten känns inte färdigarbetad alls, lite ord-sovring och en redaktör hade verkligen behövts för dessa böcker. Innehållet blir dessutom alldeles för mycket, för påstridigt och jag kan inte låta bli att känna att temat varit viktigare än berättelsen. Inte minst när Kalle trippar in som lucia och inspirerar alla pappor i publiken att själva slänga på sig en luciakrona och leva ut sina gamla förträngda drömmar om att få vara lucia.
Tror inte jag har läst en enda recension av dessa böcker som varit negativ, vilket förvåna mig lite. Kanske är det för att de vrider på könsnormerna eller just för att de tar upp frågor många kan uppleva som svåra att prata om. Men en boks syfte kan aldrig i sig vara en anledning för mig att gilla den. Det är orden, berättandet, som gör en bok läsvärd för mig.
Och så är det ju bilderna, det är det ju en smaksak, och många kanske gillar dem. Något jag personligen inte gör. Precis som texten känns de bara för mycket. Kommer jag i framtiden att läsa fler böcker av Skåhlberg? Föga troligt.

Kalle som lucia finns som sagt att provläsa på Provläs.se. Det gör även några titlar i de båda serierna, Kalle med klänning (som delvis känns som en sämre kopia på Kenta och barbisarna) och Junior börjar förskolan.

Jag är lat...

.. faktiskt. Har tänkt att jag skulle skriva några nya inlägg här, men har inte kommit mig för det i praktiken. Plus att jag ännu tragglar mig igenom Before Night Falls, Reinaldo Arenas memoarer. En kubansk författare och poets kamp för kärlek och frihet i ett fattigt och utmärglat land under Castros styre.
Mycket intressant, men har nästan bara tid att läsa på t-banan så det tar sin tid.


Skickat från min Samsung Galaxy S II

fredag 24 februari 2012

Ibland bara måste man på bögbokcirkel

Ytterligare en träff med bögbokcirkeln har ägt rum, igår kväll faktiskt. Allt fler visar intresse, men på träffarna verkar hålla sig till 9-10 personer som dyker upp. Till denna gång hade vi läst Ibland bara måste man (Orig. titel Boy meets boy) av David Levithan. Jag var lite spänd inför träffen på vad de andra skulle tycka, de flesta läser som regel inte ungdomsböcker, och personligen tycker jag boken är helt fantastiskt och har läst den fyra gånger de senaste åren (minst en gång om året). Och de verkade gilla den, men ändå inte. Det största problemet varker vara just det lite glattiga, rosaskimrande som liksom tränger sig ut ur sidorna när man öppnar den. Underbart tycker jag, men kanske lite irriterande för andra.
Det som verkligen står ut med boken är att den inte problematiserar sexualiteten, något som ständigt återkommer i Levithans böcker. I stället lägger den sitt fokus på en helt "normal" tonårsförälskelse och alla komplikationer som kan uppstå där i härlig Glee anda. Enda skillnaden från de flesta andra high school-romanerna är att huvudpersonen är bög. (Det och att quarterbacken är transa och de flesta har en något flytande läggning och att det är ok att vara som man är!)
Lite utopiskt kanske, men ett fint och uppiggande sätt att leverera ett budskap om hur världen borde fungera och vad vi bör sträva mot, både för vuxen som ung.

Nästa träff är planerad till 29 mars, och tills dess läser vi The Swimming-pool Library av Alan Hollinghurst.

onsdag 8 februari 2012

Hej bokkonsument

Är lite lat av mig idag så fyller i en lista tagen direkt från Johanna K på Bokhora, enklare än att samla tankarna kring någon bok.

Senast lästa: Hero av Perry Moore och Maskerad av Andrés Stoopendaal
Senast köpta bok: Hidden av Tomas Mournian
Senast lånade bok: Froi of the Exiles av Melina Marchetta
Senast fådda bok: Kommer inte ihåg när jag fick en bok senast, eller... jo fick Vinterfest av Hannu Sarenström av en kollega för ett par år sedan eller nått sånt.
Favoritbokhandel: Adlibris ;) De "verkliga" har oftast lite tråkigt utbud. Sci-Fi bokhandeln är förresten trevlig.
Favoritbibliotek: Förutom det jag jobbar på?? Besöker bibliotek pinsamt sällan, så RFSL Stockholms bibliotek kanske...
Antal lånekort: Heby, Uppsala och Stockholm (och för Cirkulationsbiblioteket samt personalbiblioteket på jobbet med de räknas väl knappast?). Använder dom sällan dock, allt för sällan!
Använder som bokmärke: Vad som närmast till hands, men har jag valmöjligheten väljer jag alltid ett "riktigt" bokmärke.
Favoritfärg på bok: Ingen. Så länge omslaget är hyfsat är jag nöjd.
Favoritmat/snack vid läsning: Nada, skulle väl vara om man kunde räkna snus som ett snacks?
Favoritdryck vid läsning: Möjligtvis ett glas rött då.
Favoritställe att läsa på: Sängen.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: 69, omläsning av Levithans Boy meets Boy.
Den här boken köper jag till en förälder: De två första delarna i Lapidus Stockholm Noir trilogi blev julklapp till pappa och till mamma var det En hjärtformad ask av Joe Hill. Pappa läser inte mycket, just därför köper vad som helst som jag tror han kan tycka är spännande. Mamma slukar det mesta, favoriten där är Stephen King.
Den här boken köper jag till min bästa vän: No tears for queers kanske, fruktansvärd men bra!
Den här boken köper jag till en partner: Senast inhandlat till honom var nog Before Night Falls av Reinaldo Arenas. Och en massa ljudböcker på bokmässan 2011.
Favoritgenre: Så mycket, men fantasy ligger mig varmt om hjärtat och så också ungdomsböcker av alla de slag.
Favoritformat: Kartonnage kanske? Men danskt band är också trevligt. (Förvirrande? Kolla Piratförlagets lilla infofilm om bokformat.)
Författarfavorit: Det är många, men Levithan och Gaiman är två som står högt i kurs.
Den tjockaste bok jag läst: Vet inte vilken som är tjockast, Borta med vinden eller någon av delarna i George R R Martins A Song of Ice and Fire-serie.
Den tunnaste bok jag läst: Något lättläst eller någon barnbok troligen.
Favoritljud när du läser: Vad som helst går bra så länge det inte är samtal eller t.ex. sångtexter där man hör allt för tydligt vad som sjungs. Då tappar jag fokus och lyssnar istället.
Favorittidning: Kom ut och inredningstidningar.
Prenumererar på: Inget, inte på fler år, eller jo har ju Kom ut eftersom jag är medlem i RFSL. Klassiska bilar och Fotosidan kom fram tills nyligen med jämna mellanrum till min man, så tjuvläst kanske dem ibland.
Favoritbokblogg: Forever Young Adult och Bokhora.
Mitt bästa bokminne: All högläsning mamma ägnade sig åt när jag var liten! Och de två gånger jag fått min man att fastna så för en bok att han konstant måste störa mig med högläsning av hela stycken, främst då ur Before Night Falls och Niemis böcker.
Senaste bokfyndet: Kan tänkas vara The adoration of Jenna Fox av Mary E. Pearson eller The vast fields of ordinary av Nick Burd.
Senaste impulsköpta bok: Close Range av Annie Proulx.
En bra bok att ge bort: Någon sån där tunn sak av Mark Levengood eller Jonas Gardell.
Bokgenre som jag undviker: Typ Pojken som kallades det. Men också vanliga krim romaner, måste vara något riktigt speciellt om jag ska ge mig i kast med en sådan.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Ger bort, oftast till bibliotek eller läkarmissionen eller likande men också till vänner och bekanta. Eller så kastar jag dem, ned i soptunnan bara.
Så här håller jag koll på vad jag läst: Minnet oftast, och ibland I'm Reading på Facebook. Har en sida (som jag sällan använder) på Goodreads också.
Så här sorterar jag min bokhylla: Det varierar. Ibland efter färg, ibland efter genre, just nu tematiskt.
Nästa bok jag ska läsa: Det återstår att se, men Sandman vol. 3 - Dream Country ligger nära tillhands (om jag får räkna det som bok).

lördag 4 februari 2012

Böcker du måste läsa

Som uppvärmning inför nästa bögbokcirkel som går av stapeln 23 februari så tänkte jag nämna ytterligare några böcker av David Levithan! Tre av hans böcker har jag skrivit om tidigare: Ibland bara måste man (som jag just nu läser om på engelska inför bokcirkeln), Nick & Norah's infinite playlist och Den andre Will Grayson. Men nu gäller det två andra titlar, Love is the higher law och Wide awake, som är jäkligt bra (som alltid med Levithans böcker) och som helt klart måste läsas, men som inte vann över mitt hjärta på samma sätt som de andra. Dels för att de känns så amerikanske på något sätt, men kanske mest för att de är betydligt mer omvärldsbejakande, den förstnämnda handlar om några ungdomar i New York 11 september 2001 och den andra om att USA får en homosexuell jude vald till president och hur det mer konservativa Amerika reagerar på det.

Love is the higher love blev nyligen översatt till svenska och heter då En bit av mig fattas. Det är som sagt en bok om människorna som upplevde attacken 9/11, och min absolut största motsättning mot boken var att den var/är VÄLDIGT amerikansk. Men så är ju även författaren amerikan. Boken gavs ut 2009, och när jag läste den härom året så var det faktiskt den första (skönlitterära) bok jag stött på som tar upp just 9/11. Men det viktigaste med den är egentligen inte att den handlar om attacken mot WTC, utan att den handlar om människorna under och framför allt efter tragedin.
Love Is the Higher LawFirst there is a Before, and then there is an After... Tisdagen 11 september. Livet för tre tonåringar, Claire, Peter och Jasper förändras för alltid. Claire som efter attacken kämpar frenetiskt för att ta sig fram till sin lillebrors skola för kolla om han mår bra, som har sömnproblem i veckor efter händelsen och vars familj inte kan återvända till sitt hem efter attacken. Peter, en klasskompis till Claire, som skolkat den dagen och befinner sig downtown. Han bevittnar attacken och försöker ta sig tillbaka till skolan i kaoset som uppstår runt omkring honom. Och kanske är det just för att han bevittnade händelsen som han är den som fattar minst. Hur fattar man det ofattbara?
Jasper som sover sig genom hela attacken, vars föräldrar panikslaget ringer från Korea, som tillbringar dagen med att samla in papper som blåst från World Trade Center ända till Brooklyn, som känner sig avtrubbad från händelsen eftersom han sov när det hände.
Tragedin sammanför och sammanfoga de tre och under de följande veckorna växer stark vänskap fram mellan dem.

David Levithan assumes the mantle of a modern-day Cervantes -Brian Farrey, Teenreads

Wide AwakeWide awake finns inte översatt ännu. Den utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid, i ett USA där en homosexuell jude precis blivit vald till president. Tills en guvenör i en stat ifrågasätter valresultatet och kräver en omröstning. Duncan och hans pojkvän Jimmy är inte gamla nog att rösta ännu, men har deltagit aktivt i Steins, den nyvalda presidentens, kampanj. På uppmaning av denne åker de tillsammans med sina kompisar till en demonstration i guvenörens hemstad. Mängder av anhängare till de båda politikerna vallfärdar till platsen och sammandrabbningen är ett faktum!
Wide awake är en bok om att våga stå upp för sig själv och vad man tror på, och i högsta grad en bok om mänskliga rättigheter och politik. Det är ett passionerat ställningstagande som inte lämnar mig oberörd, även om den som sagt inne vinner över mitt hjärta lika mycket som hans mer lättsamma böcker. Jag säger som Brian Farrey: It will excite you, ignite you, and most importantly, make you believe!

torsdag 2 februari 2012

Böcker för dig med läsnedsättning

Har nog hittills inte snubblat över några blogginlägg på webben som faktiskt tar upp inläst material, och främst då talböcker och skillnaden mellan talböcker och ljudböcker. En ganska viktig sak när det gäller inkludering i läsning! Vissa kanske känner igen termen DAISY (som egentligen bara är ett format) bättre. Många av böckerna jag skrivit om finns faktiskt som talböcker.

Vad är en talbok? Och vad är skillnaden mellan en talbok och en ljudbok? En talbok är en inläst bok som är avsedd för funktionshindrade personer. Talböcker är producerade med offentliga medel enligt reglerna i §17 Upphovsrättslagen. Kort kan man säga att lagen går ut på att man inte behöver upphovrättsinnehavarens tillstånd för att producera boken som talbok.
Inläsningen är många gånger rak och ofärgad för att utlämna dramatiseringen till läsaren/lyssnaren, tillskillnad från en ljudbok, där ofta etablerade och utbildade skådespelare dramatiserar och gestaltar bokens handling.
En ljudbok är en kommersiell produkt som alla får använda, och inspelad på uppdrag av förlaget.

17 § Var och en får på annat sätt än genom ljudupptagning framställa sådana exemplar av offentliggjorda litterära och musikaliska verk samt av offentliggjorda alster av bildkonst, som personer med funktionshinder behöver för att kunna ta del av verken. Exemplaren får också spridas till dessa personer.
De bibliotek och organisationer som regeringen beslutar i enskilda fall får även 1. överföra exemplar av de verk som avses i första stycket till personer med funktionshinder som behöver exemplaren för att kunna ta del av verken, 2. genom ljudupptagning framställa sådana exemplar av offentliggjorda litterära verk som personer med funktionshinder behöver för att kunna ta del av verken, samt sprida och överföra ljudupptagningarna till dessa personer, och 3. framställa sådana exemplar av verk som sänds ut i ljudradio eller television och av filmverk som döva eller hörselskadade behöver för att kunna ta del av verken, samt sprida och överföra exemplar av verken till dessa personer.
Framställning av exemplar, spridning av exemplar och överföring till allmänheten av exemplar med stöd av denna paragraf får inte ske i förvärvssyfte. Exemplaren får inte heller användas för andra ändamål än som avses i paragrafen.
När bibliotek och organisationer sprider exemplar eller överför exemplar av verk till personer med funktionshinder på ett sådant sätt att dessa personer får behålla ett exemplar av verket, har upphovsmannen rätt till ersättning. Detsamma gäller om någon med stöd av första stycket andra meningen överlåter fler än några få exemplar till personer med funktionshinder. Lag (2005:359).

Vad är DAISY? DAISY (Digital Accessible Information System) är en digital teknik som strukturerar ljud, text och bild på ett sätt som gör det enklare att söka i och läsa texten (själv ljudfilerna är i Mp3). Det finns två begrepp att hålla reda på: DAISY-talbok och DAISY Text och ljud.
DAISY-talbok är enbart en ljudinspelning medan DAISY Text och ljud även innehåller texten och ev. bilder för läsaren att följa med i. En spelare som klarar av denna extrafunktion eller en dator krävs naturligtvis för att kunna se text och bild, har man inte det fungerar det lika bra att bara lyssna på boken.

Vem har rätt att låna talböcker? Alla som har svårt att läsa tryckt text har rätt att låna talböcker, det kan du göra på ditt lokala bibliotek, och man behöver inte visa intyg eller på annat sätt bevisa att man har en läsnedsättning. Även den som har en tillfällig läsnedsättning får låna talböcker så länge behovet finns.
En läsnedsättning kan ha många orsaker, synskada och dyslexi är bland de vanligaste. Men också t.ex. rörelsehinder, neurologisk skada eller konvalescens efter sjukdom kan göra en person har svårt att läsa tryckt text.

Var hittar jag talböcker? Talböcker hittar du på ditt lokala folkbibliotek, just nu pågår även ett stort projekt för att öka tillgängligheten på landets skolbibliotek. Man kan också ladda ned böcker direkt från Talboks- och punktskriftsbibliotekets, TPB, hemsida genom att registrera sig för tjänsten på sitt folkbibliotek.
TPB är en statlig myndighet med uppdrag att se till att personer med läsnedsättning får tillgång till litteratur på de medier som passar dem: talböcker, punktskriftsböcker och e-text.
Mer info om talböcker finns att läsa hos TPB. De har även en tipsblogg, där de tipsar om bra böcker som finns tillgängliga hos dem.

onsdag 25 januari 2012

Även superhjältar har hemligheter

Perry Moore skrev Hero efter Marvel Comics lät Wolverine döda Northstar i X-Men: Age of Apocalypse # 2 (i Age of Apocalypse är Northstar en av skurkarna, trotts att han annars är en av hjältarna). Moore ansåg att det skickade fel signaler när en av Marvels största superhjältar dödar en av deras främsta homosexuella karaktärer. (Han gjorde faktiskt en lista över HBTQ-superhjältar och deras öden, tortyr, våldtäkt, halshuggning, och omvända till heteros är några exempel.)

Hero handlar om Thom Creed. Hans mamma försvann ur hans liv många år tidigare, hans pappa är Major Might (en vanärad föredetta "masked crimefighter") och själv är han skolans basket stjärna. Allt rullar på fint tills ett rykte om att han är bög når hans coach och han ombeds hoppa av basketlaget. Samma rykte når Thoms far, och det i samma veva som Thoms superkrafter börja manifestera sig. Han gör det enda möjliga: rymmer hemifrån.
Han hinner inte långt förrän han blir indragen i en strid mellan några andraklassens skurkar och The League, den superhjälte-organisation hans far en gång ingick i. Hans egen insatts är t.o.m. god nog för att hans ska bli inbjuden till "The League Tryouts".
Thom återvänder hem, men måste nu hålla både sina krafter och sin inblandning i The League hemliga av rädsla för ytterligare vanära sin far. För att inte tala om det faktum att han när våta fantasier om en av superhjältarna, Uberman, något han måste dölja från alla. Men snart upptäcker han att han inte är den enda med hemligheter, och tillsammans med sina vänner måste han försöka avslöja en dödlig konspiration inom The League...

Jag var lite rädd när jag började läsa boken. Det kunde blir platt fall lika gärna som det skulle kunna bli succé. The Advocate kallar den mer nostalgisk än original, vilket inte är mindre sant än Publishers Weeklys hyllande av ämnet och för att boken utökat genren HBT-litteratur till att även omfatta superhjältar. Man kan ju bara konstatera att om detta var en stor Hollywood produktion skulle den ha alla viktiga kvaliteter: superhjältar, ett dysfunktionellt far/son-förhållande, familjehemligheter, död, rädda-världen-klimax och lite romantik.
Men nu är det ju inte det, det är en bok. Det som främst drar ned intrycket är de väldigt  tvådimensionella karaktärerna (som det finns många av) och den direkta kopian av Superman som figurerar (även om han har en förmänskligande twist). Det blir kanske lite väl klyschigt på sina håll, men som jag sagt tidigare: jag har inget emot klyschor så länge de görs bra. Och det tycker jag faktiskt Moore överlag gör. Pluset är helt klart att Thom inte är någon utstött, han är ingen stereotyp av en homosexuell tonåring eller superhjälte och boken är lättsam och underhållande. Det var verkligen inget platt fall! Den vann dessutom Lambda Literary Award för bästa HBT barn/ungdomsbok 2008.
Perry Moore var även manusförfattare och filmregissör (bl.a. en av producenterna bakom The Chronicles of Narnia filmerna) och ska ha kontaktat Stan Lee om att producera en TV-serie baserad på boken 2008. Något som fortfarande kan bli av, trotts att Moore dog i början av 2011.

torsdag 19 januari 2012

La folie aimé

Igår var det start för den nya bokcirkeln på RFSL. Det var kul att det blev en så pass bra uppslutning, jag och Johan var lite oriliga för att det skulle vara vi och två till ett tag. Boken för kvällen: Giovannis rum av James Baldwin! En klassiker med andra ord.
En ytterst kontroversiel bok när den först publicerades 1956, men den kom snart att hyllas som ett mästerverk. Boken kommer även på en hedrande andraplats på The Publishing Triangles top-100 lista över de bästa HBT böckerna. Till svenska översattes den redan 1957, men gavs ut på nytt förra året och ingår nu även i serien Alla Tiders klassiker för skolan.

Huvudperson är David. En ung amerikan som tagit sin tillflykt till Paris. Där driver han omkring i väntan på sin flickvän, som rest till Spanien för att tänka över hans frieri (så man kan ju undra varför han väntar på henne egentligen!).
David inleder en affär med den vackra, men intensiva, bartendern Giovanni och flyttar snart in i Giovannis lilla rum i Paris utkant. De lever för dagen, och älskar passionerat och hämningslöst. Men för David innebär det även en kamp mot ångest och skuld. Ångest över att han ger sig hän åt något "fult" när han är med Giovanni, och skuld för att han vet att han kommer att lämna honom. Sin kärlek till trotts.

Det är en berättelse om konflikten mellan individens begär och samhällets värderingar. Om vad ångsten och skräcken att bryta mot normen kan göra med människan. På bokcirkeln var kanske det som förvånade mig mest att de flesta upplevde den som så otroligt mörk och ångestfylld berättelse. Vilket det är! Jag upplevde den dock inte så föränn min läsupplevelse blev en del av en gemensam, tragiken ökade snarare passionen för mig. Det var även fler som fokuserade på "sveket", medan mitt fokus låg på förälskelsen och omöjligheten för David att inte ge efter.
Språket förförde mig direkt, från första meningen praktiskt taget. Lite grann som You had me at Hello! Och jag gillar verkligen den dekadenta och lite depraverade bilden av Paris, de småsinta och avundsjuka bitterkukarna (för att citera en deltagare i bokcirkeln) ute på barerna. Jag gillar till och med att irritera mig på David och Giovanni, för det gör jag. De är veliga, arroganta och föraktfulla. Men samtidigt är de passionerade, lustfyllda och älskande. De är mänskliga.

Nästa bok till cirkeln är Ibland bara måste man av David Levithan(!), vilket ska bli fantastiskt roligt.