torsdag 21 juli 2011

Totalt avtänd, men gillar den ändå

 Jag ville verkligen gilla den här boken, för trotts att det inte är någon direkt brist på böcker med HBT-tema så är det inte varje dag man snubblar över en som utspelar sig i Stockholms närförorter, där den geografiska igenkänningsfaktorn är hög. Och den hade kunnat vara så bra!
Men det är den inte. Historien i Ung, bög och jävligt kär är lovande, men det är allt för många sidospår som tar fokus och snarare gör boken rörig och på sina ställen svulstig. Bitvis känns den mest som ett sämre musikalmanus.
Författarten Johannes Sandreyo säger att han “vill förändra den stereotypa bilden av bögar och visa att gayvärlden kan vara betydligt mer nyanserad.” Något han tyvärr inte riktigt lyckas med och bl.a. både Hans Olsson och David Levithan gjort betydligt bättre tidigare. Istället får vi en berättelse bestående av den ena klychan efter den andra, lite hafsigt ned krafsade. En fint tanke, men genomförandet lämnar mycket att önska. Var fanns redaktören?

Filip och Emilio blir kära, jävligt kära, mot alla odds. Filip är en showande danskille och Emilio en värsting och player. Filip, visste redan att han var bög, men har inte riktigt vågat komma ut tidigare. Hur han vågade kyssa Emilio den där kvällen förstår han knappt själv.
Att han skulle kunna vara bög var inte en tanke som som slagit Emilio tidigare, den snygge lationkillen alla tjejerna vurmar för. Han är en machokille med ett struligt gängliv och som lever för fotbollen. Skulle det komma ut att han är bög så skulle det totalförstöra hans rykte. Tillslut måste han göra ett val, stå för vem han är eller fortsätta i den allt mer destruktiva genenskapen av droger och kriminalitet i gänget...

Det är skönt att det inte är ett vältrande i ångest för att komma ut, tvärt om så kommer Filip ut för sin pappa redan på första sidan. Bitvis blir jag riktigt engagerad i hans och Emilios relation, och kan känna igen mycket från när jag själv var i den åldern. Och det hade som sagt kunnat vara riktigt bra.
Mest irriterande är faktiskt inte klychorna, jag kan överleva klyschor (i alla fall om de görs bra). Emilios gängliv skildras tyvärr på ett sådant sätt att jag inte kan uppleva det som trovärdig, och porträtterandet av studierektorn Viveca känns föråldrat och kvinnorföraktande. När Filips pappa går från böghatande och försupen mansschovinist till en känslomässigt närvarande och nykter bästa-pappa-figur vill jag nästan kräkas.
Listan kan göras lång över vad jag egentligen inte gillar med genomförandet, karaktärerna, språket... boken.
Men trotts det så blir jag glad av att läsa Ung, bög och jävligt kär. För de korta stunder det går att bortse från sådana störande moment så är det trotts allt en fin berättelse om två unga killar som är jävligt kära...

3 kommentarer:

  1. Ungdomsbibliotekarien5 september 2012 16:17

    Hahaha - en klockren beskrivning! När jag läst boken tänkte jag att det varit som att äta för mycket godis. Jag insåg under tidens gång att det här är inte bra, men jag ville ändå fortsätta äta (läsa). Efteråt mådde jag mest illa, men nånstans långt där inne fanns ändå någon slags sötma kvar. Illamåendet försvann dock en aning när jag frågade en, jag skulle gissa på 17-årig, låntagare vad han tyckte om boken och han svarade med stjärntindrande ögon att "Den var jättebra!". Då gick jag och hämtade Ibland bara måste man till honom och sen tänkte jag att det kanske inte är upp till mig att döma.

    SvaraRadera
  2. Jag har läst mig till att många ungdomar ändå verkar gilla den här, precis som du beskriver. Varför vet jag inte... Kanske krävs att man inte läst allt för mycket innan, eller så var man kanske mer benägen att gilla när överdåd övergick till vulgo då?
    Den hittar nog sina läsare, och det är ju bra, för grundtanken gillade jag ju. Gillar låntagaren Ibland bara måste man så får du tipsa honom om Levithans övriga titlar och Olssons Spelar roll om han inte redan läst den. :)

    SvaraRadera
  3. Ungdomsbibliotekarien13 september 2012 11:06

    Haha, han tyckte faktiskt inte att Ibland bara måste man var särskilt bra, så jag tror nog vulgo var mer hans melodi. :-)

    SvaraRadera