fredag 3 september 2010

Ingen gråter över bögar...

Attentatet mot Admiral Duncan. Jag hade hör något om det men fattade aldrig. Det var inte förrän efter andra gången jag besökte stället som jag faktiskt var medveten om vad som utspelade sig där för elva år sedan. Inte mer. Elva år är inte mycket. 1979 var en vän till mig med i ockupationen av socialstyrelsen, han var en av de få som faktiskt sjukskrev sig. ”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella, nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort”.
Tio år tidigare, 27 juni, Judy Garland gravsattes och Stonewallupproret.
Slutade det inte där?
Kanske en av de mer skrämmande insikterna jag fått de senaste åren är just att många i HBT-världen inte längre är medvetna om historien, vad det kostat eller vad som fortfarande sker.

Det som påverkar mig mest när jag läser Johan Hiltons No tears for queers är berättelsen om Johan Pettersson i Katrineholm. Inte så mycket för att det skedde i Sverige, det gjorde även mordet på Josef Ben Meddour, utan kanske mest för att jag upplevde det som det mest överlagda mordet på en bög av de tre som tas upp.
Att jag dessutom har klara minnesbilder av att läsa om det i tidningarna och vid den tiden själv frekvent passera igenom eller befinna mig i just Katrineholm ger upplevelsen en extra dimension.
Nu är det en något år sedan jag läste boken senast, trotts det väcker tillbakablickarna på den ännu en hel del äckel och oförstående inför det extrema övervåld dessa personer möttes av. Något i dessa berättelser har etsat sig fast i min hjärna på ett rätt obehagligt sätt, allt tack vare Hiltons fenomenala men skoningslösa återberättande.
Men i grund och botten är det inte sexualiteten som står i centrum, utan manligheten. Ett brott emot patriarkalets normer för hur män får, och bör agera.

"No tear for queers" var slagorden som stod skrivet på ett av de plakat som demonstranter från Westboro Baptist Church bar när dommen föll över en av Matthew Shepards mördare dömdes. De var glada över att en bög dödats, de hade till och med demonstrerat på hans begravning tidigare.
Matthew visste jag egentligen inget om innan jag läste boken och kände mig helt klart främmande för. Det har diskuterats huruvida hans sexualitet verkligen var orsaken till hans brutala död. Förövarna yrkade på gay panic defense till en början, men om det någonsin framkommit om så verkligen var fallet vet jag inte. Oavsett så är det ofattbart att ens ska gå att hävda tillfällig sinnesförvirring på grund av att man känner sig hotat i sin manlighet. Matthew dog den 1998-10-12 och fallet ledde i slutändan till att våld mot homosexuella fördes in i lagen om hatbrott i USA. Men det tog elva år, först 2009 blev Matthew Shepard act godtagen av senaten.

Josef Ben Meddour. Min hjärna orkar nästan inte läsa mer. Först är det Matthew, sen Johan, och nu Josef. Orkar jag ens egentligen ta in det ordentligt? Vill jag? Tanken på att åka till Göteborg blir nästan skrämmande när man läser:
"Under de sju år som hinner förflyta mellan knivmordet på en 35-årig man utanför RFSL:s lokaler 1990 och morgonen då Josef Ben Meddour luras med upp på Ramberget av två beväpnade satanister inträffar följande händelser i staden: två lesbiska kvinnor mördas i Haga av den ena kvinnans ex-man, polisen griper två män med en bomb avsedd för RFSL, en bisexuell man hittas mördad i Kungsparken, en bög blir överfallen vid Esperantoplatsen, två män döms efter att ha rånat homosexuella män på stan, en kvinna som lämnar gayklubben Touch blir nedslagen när hon svarar ja på frågan om hon är lesbisk, en homosexuell man raggar upp en annan man i en park och blir senare knivhuggen av denne i hemmet, en kvinna tvingas genomgå ett flertal plastikoperationer efter en misshandel som berodde på att förövarna trodde att hon var transvestit. Som kronan på verket misshandlas konstnären Per Skogsberg till döds utanför de offentliga toaletterna i Kungsparken."

En mängd attacker riktade mot HBTQ-personer skedde i efterdyningarna av mordet på Josef. Detta i Sverige, kanske ett av de mer liberala länderna i världen. Det gör mig rädd. Men det får mig i ännu större grad också att inse vikten av en fortsatt kamp för lika värde.

"En stark bok om svaga människor, en bok om hatbrott som inte andas hat. Suggestivt men sakligt. Jag är så glad att han har skrivit den och så förbannat ledsen att han alls hade anledning att göra det." -Aftonbladet

Att Hilton 2005 belönades med priset för årets bästa bok av både QX och Nöjesguiden Göteborg förånar mig inte. Vad jag kan sakna är analysen, för den skriker periodvis med sin frånvaro. Men samtidigt är jag tacksam att själv bara kunna få ta in redogörelserna utan att behöva sätta mig in i någon annan utomståendes tänkande. För många gånger igenom boken, redogörelsen, reportaget behöver man tillbaka till nuet. Tillbaka till något som till ytan kan kännas säkert, för att tänka och begrunda det man läst. Dessa tre hatbrott är bara ett axplock, de är långt ifrån ensamma att ha raggat på fel man och istället för ömhet mötts av bestialiskt våld. Detta är bara toppen på ett isberg.
Utan tvivel har jag upplevt No tears for queers som den mest skrämmande bok jag läst de senaste 10 åren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar