lördag 19 juni 2010

Carpe diem

Christopher Isherwood var författaren bakom Farväl till Berlin, förlagan till Cabaret (vars filmatiserade version blev Liza Minnellis stora genombrott).
Men min favorit (och enligt egen utsago även hans) är dock den nyligen filmatiserade En enda man, en gayklassiker från 1964.
Jag har tyvärr inte läst den på originalspråk, vilket man kanske borde då den svenska översättningen tydligt innehåller en mängd felöversättningar och missar (Eva Johansson, DN). Huruvida det stämmer vet jag ej, men tråkigt om det skulle vara så.

 Det är en lågmäld, men humoristisk, historia om en dag i en medelålders mans liv, hans innersta tankar och uppfattning av sin omgivningen i 60-talets Kalifornien.
Det är en berättelse om George. En homosexuell professor i engelska som nyligen förlorat sin partner, Jim, i en bilolycka och som nu försöker återfå sitt grepp om livet. Från morgontoaletten till insomnandet följer man Geroges tankar, irritationen över grannarna (till vilka han sagt att Jim flyttat till östkusten), uppskattandet av vackra unga män som spelar tennis och nattliga fyllebad i sällskap av en elev. George finner dock ett visst stöd hos väninnan och sin brittiska landsmaninna Charly, som trotts sitt eviga ältande av skilsmässo- och familjeproblem erbjuder sällskap in i berusningens verklighetsflykt.

Georges homosexualitet är inte på något sätt det centrala i berättelsen, det är en självklarhet. Istället ligger fokus på sorgen. På livet och döden.
Det är en vacker bok, där smärtan och saknaden aldrig riktigt försvinner. Istället ökar hans skicklighet i att hantera den.

Författaren arbetade själv som engelsklärare på Los Angeles State College på 50- och 60-talet (nu mer California State University) och levde öppet i ett förhållande med den drygt 30 år yngre Don Bachardy. Han blev talesman för homorättigheter på 70-talet och var en av de första internationellt kända personerna att komma ut som homosexuell.

 Isherwood odlade ett strikt homosexuellt perspektiv i ett halvt sekel och en hel bokproduktion, men han är ingen författare för särintressen. Jo, förresten, fast inte för sådana det går att lobba för.’ 
- ur förordet av Niklas Qvarnström

Tidigare i år kom Tom Fords filmatisering av boken där Colin Firth gör sitt liv roll som George. Och naturligtvis finns där skillnader. Boken är en stilsam betraktelse som till största delen utspelar sig i Georges tankevärld, så filmen drar saker och ting till det yttersta för att nå fram. Men Ford har, som kanske väntat av en modeskapare av hans kaliber, lyckats skapa en otroligt visuellt vacker film. Tillsammans med de fantastiska skådespelarprestationerna blir resultatet hjärtskärande underbart, värdigt denna fantastiska bok!

onsdag 9 juni 2010

En oändlig natt...

När jag satt på t-banan hem efter AC/DC konserten förra torsdagen kom jag att tänka på Nick och Norah. Nick och Norah är huvudkaraktärerna i en underbar ungdoms- roman från 2009, Nick & Norahs infinite playlist (Nick & Norahs oändliga låtlista på svenska). Ett sammarbete mellan Rachel Chon och David Levithan, författaren till Ibland bara måste man som jag tidigare skrivit om. Den här är bättre, inte lika sockersöt och gosig. För medan Ibland bara måste man var en glad och trevlig kärlekshistoria är denna en lite mer tilltrasslad och historia med otrevliga ex, queerpunk och misslyckade sex försök i hotellstädskrubbar.
Författarna beskriver en karaktär vardera och Nick och Norah ger sina tolkningar av händelserna i varannat kapitel.
Boken är också filmad, men jag har hittills skytt filmen då jag fått för mig att man valt bort det faktum att ungdomarna i boken är mer åt det alternativa hållet och musiken som genomsyrar historien många gånger är punk.

 Nick är basist och den enda straighta medlemmen i queercorebandet som, för tillfället, heter The Fuck Offs. Bandets sångare Dev hittar på nya namn hela tiden och de har redan avverkat namn som Porn Yesterday, The Black Handkerchiefs och The Vengeful Hairdressers.
Han har nyss dumpats av sitt ex Tris. Under en spelning får han syn på henne med en annan kille, och när hon kommer fram för att säga hej efteråt får han panik och vänder sig till tjejen intil och säger: ”Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?”

Norah är redan konstaterat att basisten i The Fuck Offs inte är gay, en NoMo (Not Homo). Att han helt plötsligt be henne att låtsas vara hans flickvän i fem minuter var oväntat och hennes första instinkt är att skrika FUCK NO!
Så ser hon Tris, helvete! Hon orkar inte med henne nu, hur fick hon reda på att de, Norah och Caroline, var här ikväll? Hon lägger armen kring
Nicks nacke och kysser honom, hoppas inte Tris har sett henne...

Båda har fått sina hjärtan krossade och dras med i en känslomässig berg- och dalbana under en lång och oförglömlig natt på nedre Manhattans ruffiga musikklubbar. Musik, sårade känslor och kärlek, kärlek, kärlek avlöser varandra i ett intensivt tempo och man önskar att dagen aldrig ska gry.


"För det är ett sådant jäkla driv i boken. Och från första sidan kopplar författarna taget om läsarens hjärta, så att det verkligen pirrar."
-Bokhora