måndag 31 maj 2010

Drama i dockvrån

 Pija Lindenbaum är en fantastisk bilderboks-författare och illustratör, med ett okonstlat språk och detaljrika bilder.
Jag läste under förmiddagen igenom två av hennes underbara böcker:
Lill-Zlatan och morbror raring och Kenta och barbisarna, båda utmanar det förankrade könsrollstänkandet.
Det verkligen viktiga med dessa böcker är kanske inte i förstahand läsandet, utan diskussionen som följer. Böckerna kan bli en utmärkt grund för en intressant genusdiskussion. Både språket och illustationerna känns genuina, texten troget en femårings språkbruk och bilderna detaljrika och inte så tillrättalagda, och de är minst lika viktiga som texten, då hon använder sig lika mycket av dem för att berätta sina historier.

Ingen kan påstå att de inte vid ett första ögonkast i Lill-Zlatan och morbror raring först trodde Ella a.k.a. Lill-Zlatan faktiskt var en kille. Kläd i shorts och t-shirt, ruffsigt hår med svettband och glatt sparkandes på en fotboll eller klättrandes på möbler är Ella nästan så mycket pojkflicka man kan bli. Och visst är Tommy en klichébild av en fjollig, färgsprakande frisör som reser jorden runt, men en skarp kontrast till de övriga städade och tråkiga morbröderna, som bara äter fläskpannkaka och jobbar på kontor.
Historien handlar om Ella, vars föräldrar reser till Mallis och hon måste stanna hos mormor. Men när Tommy kommer tillbaka från en av sina resor spenderar hon dagarna med honom istället, de leker döden, hoppar jämfota och tittar på folk. En idyllisk tillvaro tills Steve dyker upp en nära vän till Tommy, vars förhållande skildras i bilderna snarare än texten.
Ella blir väldigt svartsjuk, men vinns tillslut över, då hon inser att Steve faktiskt kan spela fotboll (något superbästa morbror Tommy inte kan).

Drama i dockvrån. Kenta, en sann feminist.. -Pia Huss

Lite samma sak återkommer i annan form i Kenta och barbisarna. Inte det typiska, uttjatade porträttet av en osäker och taning pojke som inte är bra på ”pojk-lekar”, något jag applåderar!
Istället är Kenta duktig på att spela fotboll med killarna, men även en hejare på att leka med barbis tillsammans med tjejerna. Flickorna är lite misstänksamma till en början, men låter honom tillslut vara med, även om en av dem snörper på munnen och ogillar tanken på att en kille ska vara med och leka.
Det är bara när de andra pojkarna söker efter honom för de saknar honom på fotbollsplan som han blir lite nervös och gömmer sig för att inte bli påkommen i prinsessklänning. Men till hans stora glädje så upptäcker han att även de klätt ut sig när han kommer fram igen, och dagen avslutas med en fotbollsmatch i klänning.
Kenta lägger inte in några värderingar i det han gör, han gillar bara både typiska pojk- och flicklekar. Och även om han först känner sig lite utstött bland flickorna och generad inför pojkarna har han en rätt avslappnad mentalitet som mest säger ”jag gör vad jag tycker är kul, who cares liksom!”.
Något personer i alla åldrar har nytta av att lära sig.

lördag 29 maj 2010

I mitten av ingenstans...

Mitt i en tvär kurva, precis innan en halvfärdig bro vid världens ände, helt oväntat efter en lång och händelselös raksträcka utspelar sig Do Van Ranst’s Pappa säger att vi räddar liv. En lite udda bok, som tilldelades Knokke-Heist priset 2004 och Deutscher Jugendliteraturpreis 2007, om en tonårstjejs minnen och framtidsdrömmar, hopp och längtan, sexualitet och kärlek.

Man växlar mellan verkligheten och den hennes egen fantasivärld, vilket stundtals kan bli lite förvirrande, inte bara för mig men även för henne(!) som ibland verkar ha svårt att själv skilja fantasi från verklighet. Det gör den hursomhelst inte mindre bra, bara lite annorlunda. Hela berättelsen genomsyras av en lätt surrealistisk känsla av stark isolering och naivitet, och även om vissa scener kan kännas lite för konstruerade och berättelsen lätt kunnat bli tragisk eller falla platt, så är resultatet istället en fin, för att inte säga vacker, skildring av en ung flickas möte med verkligheten.

"Pappa säger att vi räddar liv.
Han säger att om vi inte bodde här, skulle en massa människor redan ha kört upp på bron. Jag fattar vad han menar. Nu rammar de först vårt hus och blir bara skadade, de dör inte."

Hon är femton år gammal, och bor tillsammans med sina föräldrar och sin gamla mormor. Hennes pappa var den första att ramma huset. Hade inte kurvan funnits där hade han helt säkert varit död för vägen får ett abrupt slut på den halva bron. Hennes mammas omsorg ledde till att han stannade kvar.
Nu, sjutton år senare, är hennes föräldrars relation är ansträngd och det ena bråket avlöser det andra. Mormor, som inte talat sedan morfar föll från bron, har blivit ett objekt de kan träta över.
Man kan lätt förstå behovet av en drömvärld, isolerad i en avbefolkad byggd och med allt annat än rofyllda hemförhållanden. Hon har till och med skapat sig en imaginär fästman, Benjamin, kring vilken många av hennes drömscenarion vävs.

När så en ung kille, Zack, tappar kontrollen över sin bil och kraschar in i familjens hus, flyttar hon över sitt fokus på honom i förhoppning om att han är verklighetens Benjamin. Något som gör hennes sensuella men komplicerade relation till den nära väninnan Sue blir allt annat än enkelt.
Men vad skulle Zack till en halvfärdig bro att göra? Och varför samlas där en massa bilar efter skymningen? Tillslut ger hon sig ut för att undersöka vad som gör alla så rädda, och vad som egentligen sker vid bron om natten...

lördag 22 maj 2010

En ilsken uppgörelse...

 Bögjävlar! Jag håller inte med. Eller delvis gör jag det. Kanske till och med i det mest. Men absolut inte i allt.
Mest ogillar jag nog den där tantiga och gnälliga "det-var-bättre-förr" mentalitet, med vilken författarna envist klamrar sig fast vid behovet av en isolerad gaykultur med ett utpräglat martyrskap och alienation.
Borde vi inte istället eftersträva någon form av kosmopolitanism där varken kultur, etnicitet eller sexualitet är grundläggande faktorer i samhällsstrukturen?
Det känns som att behovet av att bara få vara försvinner lika mycket i det resonemang som förs här som i dagens ytliga och kommersiella gaykultur eller heteronormativet. Den enda förändringen är att kraven och reglerna för att accepteras ser annorlunda ut.

"Vad händer egentligen med en kultur som assimileras? Varför påstås bögar gilla dålig musik? Har bögar sex eller är de bara gosiga och kramiga? Är bögkulturen verkligen trendsättande inom mode?"

Diskussionen kring den verkliga bögen och den stereotyp som anammats av heterosarna fortgår genom hela boken. Den stora majoriteten av de svenska bögarna har blivit en anonym massa och individen en ofarlig comic relief karaktär, dansandes till schlager under kaskader av glitter. Nu har jag har inget emot vare sig schlager eller glitter. Och kanske inte heller en komisk bimbo-bög med rosa hjärnceller, för ett engångsligg, prata med honom är väl inte det mest givande.
Homovärlden har stagnerat och istället tacksamt tagit emot den utsträckta hand som de straighta erbjudit med överseende välvilja, och på så sätt befäst den bild av bögen som rosa och asexuell, frigiven för att lära den heterosexuella kvinnan att suga kuk och den heterosexuelle mannen att shoppa.
Bögen har tagit plats i folkhemmet, men till vilket pris?

Bögjävlar är en pågående debatt och därför finns där heller inga egentliga analyser eller klara definitioner. Många poänger träffar mitt i prick och bilden som växer fram är en deprimerande verklighet bestående av HIV-traumatiserade bögar med skev självbild som glatt sitter och väntar på vad smulor som sopas deras väg. En gaykultur som förlorat stridslusten och glömt vad den en gång slogs för.
Den ångest och rädsla, som präglar bögarna än idag, måste överkommas och vi måste våga vara och ta plats för att någonsin vara en del av den framtida samhällsnormen.

En uppmaning och en spark i arslet!

onsdag 19 maj 2010

Persepolis



En helt underbar bok, och nästan lika underbar film är Marjane Satrapis självbiografiska serieroman Persepolis. Marjanes uppväxt i Iran efter den islamistiska revolutionen och hennes utanförskapet i exil i Europa skildras med både humor och allvar. Inte en HBT-relaterad beättelse utan bara en skrämmande men hjärtevarm historia som alla borde läsa.

måndag 17 maj 2010

Böcker, böcker , böcker

Ett fullspäckat schema ger inte mycket till för bloggande. Inte läsning för den delen heller, läst En enda man eftersom jag faktiskt inte läst den förut. Underbar! Men den kommer jag återvända till i ett senare inlägg.
Har också tagit mig i kragen och nästan hunnit läsa klart Bögjävlar, på tiden kan jag tycka. Den är inte direkt nyutgiven, men bättre sent än aldrig. Jag är störd nog att finna det glädjande att läsa en bok av "bitter-bögar" om den, tidigare avantgardiska, homo subkulturens förfall och utarmning. Äntligen liksom!

Kvar i nattduksbordets läshög finns just nu Eli Levén's Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, Michal Witkowski's Lubiewo och E.M. Forster's Maurice. Kan bli skönt att läsa lite mer "vuxen" litteratur istället för BARA barn- och ungdomsböcker.

Verklighetens underhållning i framtiden

lördag 8 maj 2010

Banan någon?

Det går seg med Tullbron, det är så mycket annan läsning och andra saker som kommer i vägen hela tiden. Det är inga dåliga saker för det mesta, men det är heller inte något att skriva om här så vida jag inte ska ändra inriktning totalt och skriva om barn- och ungdomsböcker.
Men så hände det nu att jag satt och läste några recensioner om Jeannete Winterson's Det finns annan frukt än apelsiner. Jag blev lite smått överaskad över att det verkar vara så många som tycker den är svår och lite tråkig. Jag gillade den verkligen!
Nu golvade den mig inte. Det var inte så att jag inte kunde släppa den men det är en vacker, och delvis självbiografisk, historia om en ung och stark kvinna som går sin egen väg.
Kan inte påminna mig att jag fann den varken svår eller tråkig, även om det ska tilläggas att om man läst annat av Winterson så är det stor skillnad i språket, den här är rakare och mer avskalad. Det var ändå hennes debutroman.
Tvärt emot den uppfattning många andra verkar ha så gillar jag den lite kärva men ömsinta humorn med vilken hon berättar sin historia. Distansen den är skriven med gör ibland att man oavsiktligt skrattar i stunder då man kanske egentligen borde gråta. Men det gör det inte till en glad och lättsam bok, den är både tragisk och vemodig.

Adopterad av fundamentalistiska evangelister växer Jeanette upp i 60-talets England. Total avskärmad från omvärlden består livet till största delen av bönemöten, predikningar och frälsningsarbete och kyrkan och församlingen betyder allt. Hennes mamma och kyrkan (i den ordningen) sitter inne med svaren på livets alla gåtor och på söndagarna hänger de en filt över tv:n och lyssnar på missionsrapporten på radion. Jeanettes högsta önskan är att bli missionär.
Hennes dröm går mer eller mindre i uppfyllelse och hon får åka runt och värva andra medlemmar till kyrkan. Det är också då, när hon börjar röra sig utanför den varma och trygga gemenskapen i församlingen, hon blir kär.
Det är med Melanie, en flicka hon värvat till kyrkan, hon inleder sin första kärleksaffär. När den uppdagas rycket hela församlingen in för att driva ut demonerna ur de unga flickornas kroppar.
I och med sitt förhållande med Melanie, och följderna av det, börjar Jeanette att genomskåda sin mor.
Hon har under hela sin uppväxt bara ätit apelsiner, hennes mamma anser att det är den enda frukten, och nu blir det tydligt för henne att det finns annan frukt än apelsiner.
Jeanette lämnar som sextonåring sitt hem, sin familj och sin församling. Men hon är stark och hittar sätt att inte bara överleva, utan att vända situationen till att bli något livsbejakande...

onsdag 5 maj 2010

Massorna läser och skriver...

Kanske inte väldigt queer, men kul ändå, är BBC Audiobooks Americas Twitter-ljudboks projekt. I samarbete med olika författare tar de hjälp av personer från hela världen i skapandet av nya noveller via Twitter.
I vintras snubblade jag av en slump över den första boken Hearts, Keys and Puppetry, där de samarbetat med Neil Gaiman, och blev såld på idéen.
Naturligtvis var jag, tillsammans med några tusen andra glada twittrare, tvungen att delta i skapandet av ljudbok nummer två. Ett samarbete med chick-lit författarinnan Meg Cabot.
Resultatet blev Fashionably Undead, en komedi om kärlek och zombies under New York's Fashion week.
Inläsningen av Glee-skådisen Sarah Drew finns att ladda ned från och med 15 maj på antingen BBCAAs hemsida eller via iTunes.

En annan bok av Neil Gaiman, American Gods, har blivit framröstad till ytterligare ett Twitter-projekt, One book, One twitter. Projektet är en vidareutveckling av bok projektet One book, One city som fler amerikanska städer prövat på.

Målet med detta bokprojekt är att få hela världen att läsa och prata om samma bok. Och i och med att projektet är organiserat runt Twitter så är fysiska och geografiska begränsningar inget hinder.
Projektet har officiel start idag och kan följas på twitterprofilen 1B1T2010 och hashtagen #1b1t.

tisdag 4 maj 2010

Pingviner finner kärleken på zoo...

Homosexuella pingviner och en sagoprins som lever lyckligt i alla sina dagar med en annan man var några av de ingredienser som ingick i det brittiska No Ousiders projektet. Projektet var en inledning på ett arbete att få bort homofientlighet redan på småskolan och leddes av Elizabeth Atkinson och Renée DePalma från Sunderland University.

Trotts att projektet är avslutat sedan ett drygt år så forsätter arbetet, ett otroligt bra och kul initiativ! Mer homo-böcker åt barnen!

lördag 1 maj 2010

Våga känna och stå för det!

Vi fortsätter på ungdoms-boks-temat från det tidigare inlägget. Men nu med den svenska författaren Hans Olsson. Det blir även en tillbaka gång till den där problematiserande komma-ut-litteraturen!

1993 kom den August-nominerade boken Spelar roll ut. Med både humor och allvar skildras en historia om att acceptera sig själv och om hur rädslan för omgivningens reaktioner är det svåra i att komma ut som homosexuell. Ett alltid lika aktuellt ämne!

Vad som sticker ut mest med den här boken är just det att huvudpersonen, Johan Alexander, inte på något sett är utsött, mobbad eller en kufisk enstöring.
Istället är han en populär sportkille, med bra betyg och många vänner. Inte alls den typiska anithjälte man är van vid att ha en central roll i många berättelser.
Han går sista året i grundskolan, alltså nian, och blir hela tiden intrasslad i krångliga förhållanden med tjejer han egentligen inte har några djupare känslor för. Hemma, i sin ensamhet, fantiserar han istället om andra killar.
Väven av lögner han spinner för att dölja sitt rätta jag tätnar och blir tillslut så jobbig att han inte orkar mer. Och när han blir kär på riktigt är han beredd att riskera allt...

Det är en bok om att upptäcka den första kärleken och spirande sexualitet (med ganska grafiska scener!) och även om denna bok naturligtvis tar upp komma-ut scenariot, så är det ingen varning för plågsamma och utdragna scener i självförnekelse och självömkan som är så vanligt förekommande i ungdomsböcker med tema på identitet och sexualitet. Man har definitivt behållning av den även som vuxen, oavsett sexuell läggning, och det är otroligt inspirerade att läsa om en ung killes mod att våga vara sig själv.

Hans Olssons andra bok Smitvarning nominerades också den till Augustpriset (1999). Den handlar om den sjuttonårige latinokillen Angel som bor i Farsta med sin mamma och sin lillasyster. Även han är en rätt självsäker kille, som lever efter devisen att det är bättre att strimla andras hjärtan än att få sitt eget krossat.

Men på insidan finns osäkerheten och rädslan för en närmre relation.
När han på en dag får syn på en person från sin barndom börjar han reda ut de frågetecken som finns i hans dolda förflutna, och han upptäcker att han en gång i tiden hade två pappor...

Som alltid beskriver Hans Olsson tonårens bekymmer kring kärlek och identitet på en levande och trovärdigt sätt. Man känner sig ständigt uppkopplad i huvudet på en förvirrad tonåring, men det är på intet sätt dåligt. Snarare motsatsen då det är just den identitets-sökande tonåringen han skildrar.

Jag har svårt att förstå varför Vinterviken (som ändå känns ålderdomlig i dag) vann Augustpriset framför Spelar roll 1993.