onsdag 28 april 2010

När dansade du i bokhandeln senast?

Ibland bara snubblar man över en bok som man blir kär i. Och då menar jag verkligt kär med hela kittet. Hjärtklappning, lyckorus och glädjetårar. Det finns inget annat sätt att beskriva David Levithans high school-roman Ibland bara måste man.
 Mitt i en amerikansk idyll, bland galna studentföreningar och vadslagning på
förhållanden hittar vi Paul. En rätt vanlig kille som en kväll på en spelning i den lokala bokhandeln faller pladask för den nyinflyttade killen Noah.
Noah är verkligen inte som någon av Pauls tidigare pojkvänner, utan en ganska sårbar typ som målar musik i ett hemligt krypin.
Paul måste övertyga Noah om att han verkligen är kär på riktigt och inte tänker såra honom. Problemet är bara att Pauls ex helt plötsligt vill ha tillbaka honom.
Än struligare blir det när tjejkompisen Joni blir tillsammans med skolans skitstövel och vägrar fatta sitt eget bästa. Och när Tonys föräldrar ger honom utegångsförbud för att "skydda" honom mot sina homosexuella böjelser.
Utan sina två bästa kompisars fullhjärtade stöd måste Paul försöka fixa ihop vårens stora fest tillsammans med quarter-back transan Infinite Darlene samtidigt som han ska reda ut sina kärleksbekymmer.
Och så lyckas han naturligtvis såra Noah, trotts alla sina löften, genom att hångla lite med sitt ex Kyle i en av skolans städskrubbar.
Allt levereras i en vardaglig utopi, där den sexuella läggningen inte är ett problem utan en självklarhet. Ett friskt inslag som bryter av från den problematiserande komma-ut-litteraturen och det är riktigt svårt att sluta le, en känsla att man är lite lyckligare och lite gladare dröjer sig kvar långt efter att man stängt pärmarna och släkt lampan...


Uppdatering 2013-02-25: Filmat bokprat om Ibland bara måste man:

måndag 26 april 2010

Gastkramande spänning...

Lust och vånda

Jag ska precis ge mig i kast med Aidan Chambers fjärde del i danssviten, Tullbron. Nu har jag ju inte direkt läst de övriga delarna, och inte är det ett måste då de är helt fristående från varandra.
Dansa på min grav (del 2) har jag läst, och skulle kanske ta och läsa om när jag ändå håller på...
Vem kan motstå de lätt plågade huvudpersonerna, som för den delen nästan alltid är kille i tonåren som dras in i en rad dramatiska och omtumlande händelser som ofta involverar en jämnårig kille och en något år äldre tjej...
Vad mer kan man kräva?

söndag 25 april 2010

Mamma, det är en sak jag måste berätta...

"Komma ut" historier är något som är både läskigt och kul på en och samma gång. Det är en omtumlande tid av självacceptans och känslostormar.
Många av de skönlitterära böcker som berör homosexuallitet tar upp denna period på ett eller annat sätt, men det som verkligen berör är ändå det självupplevda. Både de lyckliga och de tragiska.

2008 publicerade SvD artikelserien Hemma som homo, om personer som kommit ut i "mogen" ålder, och Johan Hilton förvandlade dagboksinläggen från sin komma ut process till en adventskalender i bloggformat för några år sedan. Helt klart värd att läsas, och av de som läst den är nog jag inte den enda som tycker att han borde redigera ihop dem och publicera dem i bokformat.

Anders Öhrman kom 2006 ut med boken Komma Ut - Berättelser från garderoben som bygger på intervjuer med män och kvinnor från olika delar av livet och som delar med sig av just sin personliga komma-ut-historia.
Det som dominerar mest är ångesten och oron för att berätta, och upptäkten att det inte är så farligt och de allra felsta faktiskt inser att man ändå är samma person. Men det finns även exempel på när det inte går så bra, när familjen vänder en ryggen, och man återvänder till den förtvivlan och rädsla som man själv upplevde inför att komma ut. I ett par kapitel får vi möta anhöriga och får ta del av processen ur deras perspektiv, deras rädsla och glädje. Något som ofta hamnar i skymundan men som ändå är otroligt viktigta och nödvändiga att förstå.
Någon sa att boken är oerhört enkel och oproblematiserande. Utan historia, queerteori och samhällsanalys bl.a. och visst hade det kunnat vara intressant, men jag tycker inte det behövs. Det ÄR en enkel bok, en bok som utan massa ger läsaren möjligheten att kika in på andra människors liv under ett kort, men livsomvälvande, ögonblick.

Caroline Cossey stod våren 1990 stod inför Europadomstolen. Hon slogs för rätten att få gifta sig med en man. Två år senare släpps hennes andra biografi Mitt liv: Den gripande berättelsen av en kvinna som föddes som man.
Det är Carolines eget okonstlade och humoristiska porträtt och en djupt rörande skildring av hennes liv som transsexuell — barndomen på den engelska landsbygden, längtan efter att bli kvinna och könsbytesoperationen som gav henne en möjlighet att helt och fullt leva som kvinna, om än inte i lagens mening.
Hon började som balettflicka medan hon fortfarande var man, blev Bondbrud och en av de mest anlitade fotomodellerna i världen. Men när hennes könsbyte avslöjades i pressen började en hänsynslös förföljelse...

Jag gick själv ut ur garderoben för ungefär tio år sedan, även om jag väntade med att berätta för familjen. Min äldre bror hade just kommit ut så det var inte läge, sen fick min far veta det på annat håll så jag har egentligen aldrig behövt ta det enorma steget med att sätta mig ned med en, eller båda föräldrarna och berätta. Och inte var de förvånade heller...
Värre måste det ju varit för min lillebror som hade pappas alla framtidsförhoppningar vilandes på sina axlar när han satte sig ned med honom och berättade att inte han heller gillade tjejer.
Jag hade det lätt, familjen accepterar både mig och mina bröder samt våra val av respektive. Det tragiska är väl att alla inte kan säga samma sak.

lördag 24 april 2010

We’re here, we’re queer...

En fras stark förknippad med kampen om HBT-personers rättigheter. Och även om det för inte så länge sedan var ett skällsord för att peka ut homosexuella män så är det idag en term för att markera avståndstagande från hetronormen.
Nu vill jag ju helst inte kalla detta för en blogg om och kring HBT- och queerlitteratur, även om det mesta antagligen kan komma att innefattas av det begreppet.
Störst fokus blir det på skönlitteratur som på något sätt tar upp queer-relaterade frågor, som ett ledande tema eller i periferin.
Men det kommer verkligen inte hindra mig från att här och där pressa in lite illvilligt ivriga inlägg om böcker som inte har det ringaste koppling till det temat om jag snubblar över en pärla...