fredag 22 oktober 2010

St Sebastian i kjoltyg

 Trotts att jag egentligen inte har mer än namnet gemensamt med huvudpersonen i Eli Levéns debut roman Du är rötterna som sover vid mina fötter som håller jorden på plats, så är det något som slår an en nerv och griper tag.
Språket håller inte alla gånger, men det är en värdig debutroman. Med utgångpunkt från helgonet Sankt Sebastian och täta referenser från den moderna musikscenen. En berättelse som kärlek, jaget och det innersta.

DN kritiserade de aningen långsökta liknelser Sebastian har för sig i boken, men jag tycker att de funkar. Det reflekterar hans lite annorlunda och tydligt förvirrade tankegång. Vissa kan garanterat störa sig på att den är så explicit, för det finns inget lagom och tillrättalagt i den här boken. Men den innerliga och sårbara själ som är Sebastian skulle i mångt och mycket förbli dåld utan utsattheten och sökandet efter "jaget" i en djungel av känslolösa rövknull och anonyma möten i mörkret.

Blicken är så: den vill slå ner honom eller sätta på honom. Den har ett sällskap, de är likadana men sällskapets blick är riktad bortåt, uppåt. Sebastian stannar vid ett träd och låter blicken bestämma, den vill prata: "Hi, where you from?"

Snart ser man en starkt destruktiv sida hos Sebastian, inte minst påvisat genom just de mer ogenerade beskrivningarna av hans sexliv. En total gränslöshet där varje beslut, varje föresats ämnad att krossa honom lite till. Inom honom finns Ellie, instängd och kuvad och hon vill ut. En dag ska hon resa sig ur askan av Sebastian...

En annorlunda utvecklingsroman, nästintill grotesk och precis lite för mycket.
Jag gillar den.

Sebastian vaknar en vecka senare i sitt rum. Natten behåller något: Ellie. Natten lämnar något: Sebastian. Att vakna är ett misslyckande. Det är inte rätt. Drömmarna kastar sig över honom som vågor och spolar honom kal och fattig, han vaknar ansikte mot ansikte med förlusten det innebär att vara Sebastian.

tisdag 5 oktober 2010

Vackert, ihåligt och värdelöst

Författaren Bengt Martin avled 19 februari 2010. Han var både författare och skådespelare. Som författare tilldelades han Nils Holgersson-plaketten 1979. Det var däremot för boken Bengt och kärleken, den andra delen i en trilogi som kanske mest kan beskrivas som en lite snällare och ljusare version av Joakim-trilogin.

Bengt Martins böcker kom att bidra till att förändra den syn som tidigare fanns på homosexuella i Sverige, och var för de HBT-personer som växte upp på 60- och 70-talen en viktig källa till identifikation. Han var en stark förespråkare för de homosexuellas rättigheter och 1968 skapade han stort rabalder genom att öppet prata om sin homosexualitet i SVT:s Storforum.
En mer innerlig bild av Bengt Martin kan du hitta i Roger Wilsons blogg En kulturpuggas liv och värk.

Nyheten om Bengt Martins död kommer helgen innan Eli Levéns fantastiska debut Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats utkommer. Sverige förlorar en av sina mest betydelsefulla bögförfattare. Ur askan stiger en ny. -Tor Billgren

 Titeln på detta inlägg speglar inte min åsikt om Bengt Martins böcker, tvärt om! Den åsyftar till namnet på den inledande titeln i Joakim Mander-trilogin.
Sodomsäpplet kom ut 1968 och blev föremål för en livlig debatt i TV och press. Boken är den första av tre om Joakim Mander och var något nytt och banbrytande när den kom.
Men det är ingen glad och munter berättelse, utan en hemsk och ganska mörk redogörelse av en sextonårig homosexuell killes liv i 1950-talets homofoba Stockholm.

Joakim lever tillsammans med sin kontrollerande mor. Fadern gick bort när han var liten och han lider av tvångstankar, tics och har allmänt svårt att anpassa sig till sin omgivning.
Han har det struligt i skolan, svårt att fokusera och är ständigt mobbad då både hans gester och tal är lite för feminint och hans kläder lite för färggranna. Samtidigt försöker han vara en god "fru" i ett förhållandet till Nick, en lite äldre kille han jobbat tillsammans med under sommaren, som blir mer och mer destruktivt allt eftersom tiden går.
När så väl nådastöten kommer och Joakims sköra värld faller samman försöker han ta sitt liv...

 Efter att Joakim vaknat upp på sjukhus i inledningen på Nejlikmusslan (1969) får han äntligen chansen att bryta sig loss från modern, då hon gifter om sig och flyttar till en liten landsort. Istället flyttar han in hos sin excentriska och högst religösa moster Molle. Där börjar han processen med att på allvar acceptera sig själv som homosexuell och via buskagen på Frescati och skumma bögklubbar möter han Björn.
Björn är en tolv år äldre läkare som, liksom Joakim, ännu inte återhämtat sig från sitt tidigare förhållande. Den tröst de finner hos varandra leder efter en tid till ett fint och innerligt förhållande.
Men fortfarande är det ett liv byggt av lögner, och när några klasskamrater upptäcker hans förhållande med Björn blir han grovt misshandlad...

Såna är vi Joa. Här ser du oss. Här ser du dig själv. Sådan du kanske en gång kommer att bli - titta på den där gamla kärringen mitt på dansgolvet. Domare, som tvingas döma sina egna. Ser du så gammal. Och besviken. Ensam och missnöjd. Frossar i ungdom. I vackra kroppar. Såna är vi Joa! -Ur Nejlikmusslan

1970 kom den avslutande delen i trilogin om Joakim Mander ut, Finnas till. Det är den sista sommaren innan skolan börjar och Joakim ger sig ut på en resa genom Europa tillsammans med Björn. Till en början lyckliga, men då de reser genom efterkrigstidens Tyskland byts glädjen ut mot ångest och anfall av schizofreni. Joakims känsliga kynne klarar inte spåren av död och tragedi som omger dem. När han djupt skakad återvänder hem till moster Molle vet hon hans hemlighet och han ställs inför ett val: stanna och vara "normal" eller fortsätta sitt syndiga leverne på annat håll.

Han ser sig inte om när han går...

fredag 1 oktober 2010

Bokmässan 2010

Nu är det iof en vecka sedan jag kom tillbaka från Göteborg. Vara bara där torsdag-fredag. Nog för att mycket av det roliga sker lördag-söndag så blir snabbt outhärdligt att försöka manövrera sig runt inne i mässhallarna när portarna slagits upp för "allmänheten".

Detta var första gången jag besökte bokmässan, och jag kommer att vända åter!
Under två dagar avlöste det ena seminariet det andra, och däremellan försökte jag hinna få koll på montrarna och shoppa lite. Allt ifrån en diskussion om maskulinitetens liknelse med bonsai kittens till Kitty Crowthers arbetsfilosofi och Tupilaks HBT-kamp.

Jag kan varmt rekommendera mässan till alla. Vare sig man gillar att läsa eller inte hittar man alltid något av intresse i vimlet av montrar.

fredag 3 september 2010

Ingen gråter över bögar...

Attentatet mot Admiral Duncan. Jag hade hör något om det men fattade aldrig. Det var inte förrän efter andra gången jag besökte stället som jag faktiskt var medveten om vad som utspelade sig där för elva år sedan. Inte mer. Elva år är inte mycket. 1979 var en vän till mig med i ockupationen av socialstyrelsen, han var en av de få som faktiskt sjukskrev sig. ”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella, nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort”.
Tio år tidigare, 27 juni, Judy Garland gravsattes och Stonewallupproret.
Slutade det inte där?
Kanske en av de mer skrämmande insikterna jag fått de senaste åren är just att många i HBT-världen inte längre är medvetna om historien, vad det kostat eller vad som fortfarande sker.

Det som påverkar mig mest när jag läser Johan Hiltons No tears for queers är berättelsen om Johan Pettersson i Katrineholm. Inte så mycket för att det skedde i Sverige, det gjorde även mordet på Josef Ben Meddour, utan kanske mest för att jag upplevde det som det mest överlagda mordet på en bög av de tre som tas upp.
Att jag dessutom har klara minnesbilder av att läsa om det i tidningarna och vid den tiden själv frekvent passera igenom eller befinna mig i just Katrineholm ger upplevelsen en extra dimension.
Nu är det en något år sedan jag läste boken senast, trotts det väcker tillbakablickarna på den ännu en hel del äckel och oförstående inför det extrema övervåld dessa personer möttes av. Något i dessa berättelser har etsat sig fast i min hjärna på ett rätt obehagligt sätt, allt tack vare Hiltons fenomenala men skoningslösa återberättande.
Men i grund och botten är det inte sexualiteten som står i centrum, utan manligheten. Ett brott emot patriarkalets normer för hur män får, och bör agera.

"No tear for queers" var slagorden som stod skrivet på ett av de plakat som demonstranter från Westboro Baptist Church bar när dommen föll över en av Matthew Shepards mördare dömdes. De var glada över att en bög dödats, de hade till och med demonstrerat på hans begravning tidigare.
Matthew visste jag egentligen inget om innan jag läste boken och kände mig helt klart främmande för. Det har diskuterats huruvida hans sexualitet verkligen var orsaken till hans brutala död. Förövarna yrkade på gay panic defense till en början, men om det någonsin framkommit om så verkligen var fallet vet jag inte. Oavsett så är det ofattbart att ens ska gå att hävda tillfällig sinnesförvirring på grund av att man känner sig hotat i sin manlighet. Matthew dog den 1998-10-12 och fallet ledde i slutändan till att våld mot homosexuella fördes in i lagen om hatbrott i USA. Men det tog elva år, först 2009 blev Matthew Shepard act godtagen av senaten.

Josef Ben Meddour. Min hjärna orkar nästan inte läsa mer. Först är det Matthew, sen Johan, och nu Josef. Orkar jag ens egentligen ta in det ordentligt? Vill jag? Tanken på att åka till Göteborg blir nästan skrämmande när man läser:
"Under de sju år som hinner förflyta mellan knivmordet på en 35-årig man utanför RFSL:s lokaler 1990 och morgonen då Josef Ben Meddour luras med upp på Ramberget av två beväpnade satanister inträffar följande händelser i staden: två lesbiska kvinnor mördas i Haga av den ena kvinnans ex-man, polisen griper två män med en bomb avsedd för RFSL, en bisexuell man hittas mördad i Kungsparken, en bög blir överfallen vid Esperantoplatsen, två män döms efter att ha rånat homosexuella män på stan, en kvinna som lämnar gayklubben Touch blir nedslagen när hon svarar ja på frågan om hon är lesbisk, en homosexuell man raggar upp en annan man i en park och blir senare knivhuggen av denne i hemmet, en kvinna tvingas genomgå ett flertal plastikoperationer efter en misshandel som berodde på att förövarna trodde att hon var transvestit. Som kronan på verket misshandlas konstnären Per Skogsberg till döds utanför de offentliga toaletterna i Kungsparken."

En mängd attacker riktade mot HBTQ-personer skedde i efterdyningarna av mordet på Josef. Detta i Sverige, kanske ett av de mer liberala länderna i världen. Det gör mig rädd. Men det får mig i ännu större grad också att inse vikten av en fortsatt kamp för lika värde.

"En stark bok om svaga människor, en bok om hatbrott som inte andas hat. Suggestivt men sakligt. Jag är så glad att han har skrivit den och så förbannat ledsen att han alls hade anledning att göra det." -Aftonbladet

Att Hilton 2005 belönades med priset för årets bästa bok av både QX och Nöjesguiden Göteborg förånar mig inte. Vad jag kan sakna är analysen, för den skriker periodvis med sin frånvaro. Men samtidigt är jag tacksam att själv bara kunna få ta in redogörelserna utan att behöva sätta mig in i någon annan utomståendes tänkande. För många gånger igenom boken, redogörelsen, reportaget behöver man tillbaka till nuet. Tillbaka till något som till ytan kan kännas säkert, för att tänka och begrunda det man läst. Dessa tre hatbrott är bara ett axplock, de är långt ifrån ensamma att ha raggat på fel man och istället för ömhet mötts av bestialiskt våld. Detta är bara toppen på ett isberg.
Utan tvivel har jag upplevt No tears for queers som den mest skrämmande bok jag läst de senaste 10 åren.

The final instalment

onsdag 11 augusti 2010

En regnbågsfamilj i bilder

 I ett tidigare in lägg skrev jag om två barnböcker som utmanar könsrollerna, Lill-Zlatan och morbror raring och Kenta och barbisarna. I Anette Lundborgs bilderbok Malins mamma gifter sig med Lisa är dock pojkar pojkar och flickor flickor, men med familjebilden man-man och kvinna-kvinna.
Boken är snäll och söt, utan konflikter. Och det är skönt, då målgruppen kan uppskattas till 0-7 och kanske är barnets första möte med regnbågsfamiljer. Då behöver det inte vara sånt fokus på problem, det räcker utmärkt med en enkel och gullig skildring av kärlek mellan samkönade par.

Malin är fem år och bor tillsammans med sin mamma och hennes flickvän Lisa. Hennes pappa bor inte med dom utan med sin pojkvän Niklas, men gav mamma sina bebisfrön för att få Malin.
Efter mamma och Lisas bröllop får Malin den spännande nyheten att hon ska bli storasyster, för Niklas gett sina bebisfrön till Lisa så att dom också får bli föräldrar.

Texten är vardaglig och humoristisk, och historien skildras lika mycket i Mimmi Tollerup-Grkovics livfulla illustrationer. Den ger en lätt och pedagogisk beskrivning av en regnbågsfamilj och hur barn kan bli till i en homosexuell relation. Lundborg beskriver själv bakgrunden till boken på SvB och den kan med behållning användas som utgångspunkt för samtal med barn om olika familjekonstellationer.

måndag 19 juli 2010

Hemlig kärlek

Måsen är kär i Henrietta, men har ångest över sin feghet att inte riktigt våga. Inte ens när kompisen Rebecca avslöjat det för Henrietta och hon faktiskt kommer fram och frågar om de ska fika vågar Måsen göra nått, bara vända på klacken och fly. För Måsen vet inte riktigt vet hur man ska göra eller vad man ska säga. Och allt blir pannkaka. Tills den där kyssen med Eva. Nu finns modet, men är det försent?

 "Varför håller ni varandra i handen? säger han. Tjejerna har dragit sig närmare, dom står och tittar, lyssnar.
Vi är kära, säger Henrietta. En av tjejerna fnittrar.
Men ni är ju tjejer säger killen.
Aaa, säger Henrietta, det stämmer"

Maja Hjertzell's Henrietta är min hemlighet har kanske inte det det mest förvånande slutet, redan tidigt i berättelsen får man känslan av att Måsen är tjej. Men det är nog snarare ett bevis på hur könsrollerna har ettsatts in i hjärnan. För inte kan väl en kille anförtro sig så åt en tjejkompis? Såvida han inte är bög vill säga!?
Måsens kön är aldrig viktigt, aldrig i fokus eller ifrågasatt. Det som spelar roll är det faktum att hon är kär, rädslan att bli avspisad och ångesten för att göra bort sig. Vem har inte gått igenom det, oavsett läggning?
Att det sedan visar sig att hon är tjej är bara lite kuriosa för läsaren, och kanske ett verktyg för den som vill använda boken med ungdomar som en ingång till att prata om homosexualitet.

Berättad i jag-form lyckas Hjertzell bra i att driva på en berättelse utan att någonsin använda något annat personligt pronomen än jag när hon beskriver Måsen. Den känns aldrig krystad och resultatet blir en historia om kärlekens allmängiltighet, kryddad med kärlekslyrik från diverse mer eller mindre välkända poeter.

söndag 11 juli 2010

Kvinnor och bögar

Det var ovanligt länge sedan jag skrev något nu. Jag skyller på sommar, värme, semester, vitt vin och cosmos! På Regnbågsrummet igår hamnade jag i en diskussion om straighta kvinnor och bögar. Mycket intressant kan jag tillägga, som oundvikligen ledde tankarna direkt till Linda Leopolds bok på ämnet från -07.


Först, vad är en faghag? Att det är en heterosexuell kvinna som umgås med homosexuella män vet nog de flesta. Sen finns det delade åsikter, det är inte bara umgänge alla gånger utan hon kan även tända sexuellt på relationer mellan bögar och till och med anse att kärlek mellan män är mer värd än kärlek mellan kvinnor och män. Vissa menar att faghagsen är klängiga kvinnor som endast vill umgås med bögar på ytan, medan andra menar att det rör sig om alla kvinnor som väljer att främst umgås med homosexuella män för en vänskap fri från sexuella undertoner.

Calle Norlén beskriver faghagen som ett irriterande fenomen som skrämmer iväg raggen. Hon är en något misslyckad kvinna, oftast överviktiga singlar som aldrig träffar någon är för att de enda män som de egentligen vill ha är just bögarna. Däremot ställer de alltid upp i vått och torrt; vaktar väskan, bjuder på drinkar och betalar gärna för taxin hem.
Leopold tillägger att faghagen inte nödvändigtvis behöver ha bögar i sin umgängeskrets, det finns tjejer som är intresserade av gaykultur och homoerotiska noveller eller bögporr. Hon tar bland annat upp fenomenet slashfiction, en typ av sexuell fanfiction där manliga idoler eller fiktiva karaktärer paras ihop, några av de vanligaste är Harry Potter/Draco Malfoy och Kapten Kirk/Spock.
I Japan går det under manga och animie genrerna shōnen-ai och yaoi och är en ralativt stor industri. Ett, på ytan, ganska vulgärt vältrande i pornografiska fantasier men där ändå en av njutningarna tycks vara att placera straighta män i underläge och genren förknippas i Japan med kvinnlig sexuell frigörelse.

 "Man lär känna en och sen lär man känna en till. Sen upptäcker man att den tredje också är supertrevlig. Och sen börjar man liksom samla på dem."

Faghag är en reportagebok om just detta lite speciella förhållande mellan kvinnor och bögar, där Leopold har intervjuat kvinnor Berlin till Paris, New York till San Francisco, Stockholm till Göteborg. Från sexklubbar till ålderdomshem, partytjejen till kvinnan som varit gift med en homosexuell man.
Tyvärr beskriver fler av kvinnorna, men absolut inte alla, "sina" bögar mer som objekt till för deras behag, än som faktiska människor. De är där för att tjäna heterosamhället i bästa Fab Five anda. (En stämpel som snarare stjälper än hjälper och som borde utrotas totalt.)
Boken ger dock en bred genomgång av de olika aspekterna inom vänskapen och kärleken mellan straighta kvinnor och bögar, men också om SWISH (Straight women in support of homos) och politisk kamp.

lördag 19 juni 2010

Carpe diem

Christopher Isherwood var författaren bakom Farväl till Berlin, förlagan till Cabaret (vars filmatiserade version blev Liza Minnellis stora genombrott).
Men min favorit (och enligt egen utsago även hans) är dock den nyligen filmatiserade En enda man, en gayklassiker från 1964.
Jag har tyvärr inte läst den på originalspråk, vilket man kanske borde då den svenska översättningen tydligt innehåller en mängd felöversättningar och missar (Eva Johansson, DN). Huruvida det stämmer vet jag ej, men tråkigt om det skulle vara så.

 Det är en lågmäld, men humoristisk, historia om en dag i en medelålders mans liv, hans innersta tankar och uppfattning av sin omgivningen i 60-talets Kalifornien.
Det är en berättelse om George. En homosexuell professor i engelska som nyligen förlorat sin partner, Jim, i en bilolycka och som nu försöker återfå sitt grepp om livet. Från morgontoaletten till insomnandet följer man Geroges tankar, irritationen över grannarna (till vilka han sagt att Jim flyttat till östkusten), uppskattandet av vackra unga män som spelar tennis och nattliga fyllebad i sällskap av en elev. George finner dock ett visst stöd hos väninnan och sin brittiska landsmaninna Charly, som trotts sitt eviga ältande av skilsmässo- och familjeproblem erbjuder sällskap in i berusningens verklighetsflykt.

Georges homosexualitet är inte på något sätt det centrala i berättelsen, det är en självklarhet. Istället ligger fokus på sorgen. På livet och döden.
Det är en vacker bok, där smärtan och saknaden aldrig riktigt försvinner. Istället ökar hans skicklighet i att hantera den.

Författaren arbetade själv som engelsklärare på Los Angeles State College på 50- och 60-talet (nu mer California State University) och levde öppet i ett förhållande med den drygt 30 år yngre Don Bachardy. Han blev talesman för homorättigheter på 70-talet och var en av de första internationellt kända personerna att komma ut som homosexuell.

 Isherwood odlade ett strikt homosexuellt perspektiv i ett halvt sekel och en hel bokproduktion, men han är ingen författare för särintressen. Jo, förresten, fast inte för sådana det går att lobba för.’ 
- ur förordet av Niklas Qvarnström

Tidigare i år kom Tom Fords filmatisering av boken där Colin Firth gör sitt liv roll som George. Och naturligtvis finns där skillnader. Boken är en stilsam betraktelse som till största delen utspelar sig i Georges tankevärld, så filmen drar saker och ting till det yttersta för att nå fram. Men Ford har, som kanske väntat av en modeskapare av hans kaliber, lyckats skapa en otroligt visuellt vacker film. Tillsammans med de fantastiska skådespelarprestationerna blir resultatet hjärtskärande underbart, värdigt denna fantastiska bok!

onsdag 9 juni 2010

En oändlig natt...

När jag satt på t-banan hem efter AC/DC konserten förra torsdagen kom jag att tänka på Nick och Norah. Nick och Norah är huvudkaraktärerna i en underbar ungdoms- roman från 2009, Nick & Norahs infinite playlist (Nick & Norahs oändliga låtlista på svenska). Ett sammarbete mellan Rachel Chon och David Levithan, författaren till Ibland bara måste man som jag tidigare skrivit om. Den här är bättre, inte lika sockersöt och gosig. För medan Ibland bara måste man var en glad och trevlig kärlekshistoria är denna en lite mer tilltrasslad och historia med otrevliga ex, queerpunk och misslyckade sex försök i hotellstädskrubbar.
Författarna beskriver en karaktär vardera och Nick och Norah ger sina tolkningar av händelserna i varannat kapitel.
Boken är också filmad, men jag har hittills skytt filmen då jag fått för mig att man valt bort det faktum att ungdomarna i boken är mer åt det alternativa hållet och musiken som genomsyrar historien många gånger är punk.

 Nick är basist och den enda straighta medlemmen i queercorebandet som, för tillfället, heter The Fuck Offs. Bandets sångare Dev hittar på nya namn hela tiden och de har redan avverkat namn som Porn Yesterday, The Black Handkerchiefs och The Vengeful Hairdressers.
Han har nyss dumpats av sitt ex Tris. Under en spelning får han syn på henne med en annan kille, och när hon kommer fram för att säga hej efteråt får han panik och vänder sig till tjejen intil och säger: ”Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?”

Norah är redan konstaterat att basisten i The Fuck Offs inte är gay, en NoMo (Not Homo). Att han helt plötsligt be henne att låtsas vara hans flickvän i fem minuter var oväntat och hennes första instinkt är att skrika FUCK NO!
Så ser hon Tris, helvete! Hon orkar inte med henne nu, hur fick hon reda på att de, Norah och Caroline, var här ikväll? Hon lägger armen kring
Nicks nacke och kysser honom, hoppas inte Tris har sett henne...

Båda har fått sina hjärtan krossade och dras med i en känslomässig berg- och dalbana under en lång och oförglömlig natt på nedre Manhattans ruffiga musikklubbar. Musik, sårade känslor och kärlek, kärlek, kärlek avlöser varandra i ett intensivt tempo och man önskar att dagen aldrig ska gry.


"För det är ett sådant jäkla driv i boken. Och från första sidan kopplar författarna taget om läsarens hjärta, så att det verkligen pirrar."
-Bokhora

måndag 31 maj 2010

Drama i dockvrån

 Pija Lindenbaum är en fantastisk bilderboks-författare och illustratör, med ett okonstlat språk och detaljrika bilder.
Jag läste under förmiddagen igenom två av hennes underbara böcker:
Lill-Zlatan och morbror raring och Kenta och barbisarna, båda utmanar det förankrade könsrollstänkandet.
Det verkligen viktiga med dessa böcker är kanske inte i förstahand läsandet, utan diskussionen som följer. Böckerna kan bli en utmärkt grund för en intressant genusdiskussion. Både språket och illustationerna känns genuina, texten troget en femårings språkbruk och bilderna detaljrika och inte så tillrättalagda, och de är minst lika viktiga som texten, då hon använder sig lika mycket av dem för att berätta sina historier.

Ingen kan påstå att de inte vid ett första ögonkast i Lill-Zlatan och morbror raring först trodde Ella a.k.a. Lill-Zlatan faktiskt var en kille. Kläd i shorts och t-shirt, ruffsigt hår med svettband och glatt sparkandes på en fotboll eller klättrandes på möbler är Ella nästan så mycket pojkflicka man kan bli. Och visst är Tommy en klichébild av en fjollig, färgsprakande frisör som reser jorden runt, men en skarp kontrast till de övriga städade och tråkiga morbröderna, som bara äter fläskpannkaka och jobbar på kontor.
Historien handlar om Ella, vars föräldrar reser till Mallis och hon måste stanna hos mormor. Men när Tommy kommer tillbaka från en av sina resor spenderar hon dagarna med honom istället, de leker döden, hoppar jämfota och tittar på folk. En idyllisk tillvaro tills Steve dyker upp en nära vän till Tommy, vars förhållande skildras i bilderna snarare än texten.
Ella blir väldigt svartsjuk, men vinns tillslut över, då hon inser att Steve faktiskt kan spela fotboll (något superbästa morbror Tommy inte kan).

Drama i dockvrån. Kenta, en sann feminist.. -Pia Huss

Lite samma sak återkommer i annan form i Kenta och barbisarna. Inte det typiska, uttjatade porträttet av en osäker och taning pojke som inte är bra på ”pojk-lekar”, något jag applåderar!
Istället är Kenta duktig på att spela fotboll med killarna, men även en hejare på att leka med barbis tillsammans med tjejerna. Flickorna är lite misstänksamma till en början, men låter honom tillslut vara med, även om en av dem snörper på munnen och ogillar tanken på att en kille ska vara med och leka.
Det är bara när de andra pojkarna söker efter honom för de saknar honom på fotbollsplan som han blir lite nervös och gömmer sig för att inte bli påkommen i prinsessklänning. Men till hans stora glädje så upptäcker han att även de klätt ut sig när han kommer fram igen, och dagen avslutas med en fotbollsmatch i klänning.
Kenta lägger inte in några värderingar i det han gör, han gillar bara både typiska pojk- och flicklekar. Och även om han först känner sig lite utstött bland flickorna och generad inför pojkarna har han en rätt avslappnad mentalitet som mest säger ”jag gör vad jag tycker är kul, who cares liksom!”.
Något personer i alla åldrar har nytta av att lära sig.

lördag 29 maj 2010

I mitten av ingenstans...

Mitt i en tvär kurva, precis innan en halvfärdig bro vid världens ände, helt oväntat efter en lång och händelselös raksträcka utspelar sig Do Van Ranst’s Pappa säger att vi räddar liv. En lite udda bok, som tilldelades Knokke-Heist priset 2004 och Deutscher Jugendliteraturpreis 2007, om en tonårstjejs minnen och framtidsdrömmar, hopp och längtan, sexualitet och kärlek.

Man växlar mellan verkligheten och den hennes egen fantasivärld, vilket stundtals kan bli lite förvirrande, inte bara för mig men även för henne(!) som ibland verkar ha svårt att själv skilja fantasi från verklighet. Det gör den hursomhelst inte mindre bra, bara lite annorlunda. Hela berättelsen genomsyras av en lätt surrealistisk känsla av stark isolering och naivitet, och även om vissa scener kan kännas lite för konstruerade och berättelsen lätt kunnat bli tragisk eller falla platt, så är resultatet istället en fin, för att inte säga vacker, skildring av en ung flickas möte med verkligheten.

"Pappa säger att vi räddar liv.
Han säger att om vi inte bodde här, skulle en massa människor redan ha kört upp på bron. Jag fattar vad han menar. Nu rammar de först vårt hus och blir bara skadade, de dör inte."

Hon är femton år gammal, och bor tillsammans med sina föräldrar och sin gamla mormor. Hennes pappa var den första att ramma huset. Hade inte kurvan funnits där hade han helt säkert varit död för vägen får ett abrupt slut på den halva bron. Hennes mammas omsorg ledde till att han stannade kvar.
Nu, sjutton år senare, är hennes föräldrars relation är ansträngd och det ena bråket avlöser det andra. Mormor, som inte talat sedan morfar föll från bron, har blivit ett objekt de kan träta över.
Man kan lätt förstå behovet av en drömvärld, isolerad i en avbefolkad byggd och med allt annat än rofyllda hemförhållanden. Hon har till och med skapat sig en imaginär fästman, Benjamin, kring vilken många av hennes drömscenarion vävs.

När så en ung kille, Zack, tappar kontrollen över sin bil och kraschar in i familjens hus, flyttar hon över sitt fokus på honom i förhoppning om att han är verklighetens Benjamin. Något som gör hennes sensuella men komplicerade relation till den nära väninnan Sue blir allt annat än enkelt.
Men vad skulle Zack till en halvfärdig bro att göra? Och varför samlas där en massa bilar efter skymningen? Tillslut ger hon sig ut för att undersöka vad som gör alla så rädda, och vad som egentligen sker vid bron om natten...

lördag 22 maj 2010

En ilsken uppgörelse...

 Bögjävlar! Jag håller inte med. Eller delvis gör jag det. Kanske till och med i det mest. Men absolut inte i allt.
Mest ogillar jag nog den där tantiga och gnälliga "det-var-bättre-förr" mentalitet, med vilken författarna envist klamrar sig fast vid behovet av en isolerad gaykultur med ett utpräglat martyrskap och alienation.
Borde vi inte istället eftersträva någon form av kosmopolitanism där varken kultur, etnicitet eller sexualitet är grundläggande faktorer i samhällsstrukturen?
Det känns som att behovet av att bara få vara försvinner lika mycket i det resonemang som förs här som i dagens ytliga och kommersiella gaykultur eller heteronormativet. Den enda förändringen är att kraven och reglerna för att accepteras ser annorlunda ut.

"Vad händer egentligen med en kultur som assimileras? Varför påstås bögar gilla dålig musik? Har bögar sex eller är de bara gosiga och kramiga? Är bögkulturen verkligen trendsättande inom mode?"

Diskussionen kring den verkliga bögen och den stereotyp som anammats av heterosarna fortgår genom hela boken. Den stora majoriteten av de svenska bögarna har blivit en anonym massa och individen en ofarlig comic relief karaktär, dansandes till schlager under kaskader av glitter. Nu har jag har inget emot vare sig schlager eller glitter. Och kanske inte heller en komisk bimbo-bög med rosa hjärnceller, för ett engångsligg, prata med honom är väl inte det mest givande.
Homovärlden har stagnerat och istället tacksamt tagit emot den utsträckta hand som de straighta erbjudit med överseende välvilja, och på så sätt befäst den bild av bögen som rosa och asexuell, frigiven för att lära den heterosexuella kvinnan att suga kuk och den heterosexuelle mannen att shoppa.
Bögen har tagit plats i folkhemmet, men till vilket pris?

Bögjävlar är en pågående debatt och därför finns där heller inga egentliga analyser eller klara definitioner. Många poänger träffar mitt i prick och bilden som växer fram är en deprimerande verklighet bestående av HIV-traumatiserade bögar med skev självbild som glatt sitter och väntar på vad smulor som sopas deras väg. En gaykultur som förlorat stridslusten och glömt vad den en gång slogs för.
Den ångest och rädsla, som präglar bögarna än idag, måste överkommas och vi måste våga vara och ta plats för att någonsin vara en del av den framtida samhällsnormen.

En uppmaning och en spark i arslet!

onsdag 19 maj 2010

Persepolis



En helt underbar bok, och nästan lika underbar film är Marjane Satrapis självbiografiska serieroman Persepolis. Marjanes uppväxt i Iran efter den islamistiska revolutionen och hennes utanförskapet i exil i Europa skildras med både humor och allvar. Inte en HBT-relaterad beättelse utan bara en skrämmande men hjärtevarm historia som alla borde läsa.

måndag 17 maj 2010

Böcker, böcker , böcker

Ett fullspäckat schema ger inte mycket till för bloggande. Inte läsning för den delen heller, läst En enda man eftersom jag faktiskt inte läst den förut. Underbar! Men den kommer jag återvända till i ett senare inlägg.
Har också tagit mig i kragen och nästan hunnit läsa klart Bögjävlar, på tiden kan jag tycka. Den är inte direkt nyutgiven, men bättre sent än aldrig. Jag är störd nog att finna det glädjande att läsa en bok av "bitter-bögar" om den, tidigare avantgardiska, homo subkulturens förfall och utarmning. Äntligen liksom!

Kvar i nattduksbordets läshög finns just nu Eli Levén's Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, Michal Witkowski's Lubiewo och E.M. Forster's Maurice. Kan bli skönt att läsa lite mer "vuxen" litteratur istället för BARA barn- och ungdomsböcker.

Verklighetens underhållning i framtiden

lördag 8 maj 2010

Banan någon?

Det går seg med Tullbron, det är så mycket annan läsning och andra saker som kommer i vägen hela tiden. Det är inga dåliga saker för det mesta, men det är heller inte något att skriva om här så vida jag inte ska ändra inriktning totalt och skriva om barn- och ungdomsböcker.
Men så hände det nu att jag satt och läste några recensioner om Jeannete Winterson's Det finns annan frukt än apelsiner. Jag blev lite smått överaskad över att det verkar vara så många som tycker den är svår och lite tråkig. Jag gillade den verkligen!
Nu golvade den mig inte. Det var inte så att jag inte kunde släppa den men det är en vacker, och delvis självbiografisk, historia om en ung och stark kvinna som går sin egen väg.
Kan inte påminna mig att jag fann den varken svår eller tråkig, även om det ska tilläggas att om man läst annat av Winterson så är det stor skillnad i språket, den här är rakare och mer avskalad. Det var ändå hennes debutroman.
Tvärt emot den uppfattning många andra verkar ha så gillar jag den lite kärva men ömsinta humorn med vilken hon berättar sin historia. Distansen den är skriven med gör ibland att man oavsiktligt skrattar i stunder då man kanske egentligen borde gråta. Men det gör det inte till en glad och lättsam bok, den är både tragisk och vemodig.

Adopterad av fundamentalistiska evangelister växer Jeanette upp i 60-talets England. Total avskärmad från omvärlden består livet till största delen av bönemöten, predikningar och frälsningsarbete och kyrkan och församlingen betyder allt. Hennes mamma och kyrkan (i den ordningen) sitter inne med svaren på livets alla gåtor och på söndagarna hänger de en filt över tv:n och lyssnar på missionsrapporten på radion. Jeanettes högsta önskan är att bli missionär.
Hennes dröm går mer eller mindre i uppfyllelse och hon får åka runt och värva andra medlemmar till kyrkan. Det är också då, när hon börjar röra sig utanför den varma och trygga gemenskapen i församlingen, hon blir kär.
Det är med Melanie, en flicka hon värvat till kyrkan, hon inleder sin första kärleksaffär. När den uppdagas rycket hela församlingen in för att driva ut demonerna ur de unga flickornas kroppar.
I och med sitt förhållande med Melanie, och följderna av det, börjar Jeanette att genomskåda sin mor.
Hon har under hela sin uppväxt bara ätit apelsiner, hennes mamma anser att det är den enda frukten, och nu blir det tydligt för henne att det finns annan frukt än apelsiner.
Jeanette lämnar som sextonåring sitt hem, sin familj och sin församling. Men hon är stark och hittar sätt att inte bara överleva, utan att vända situationen till att bli något livsbejakande...

onsdag 5 maj 2010

Massorna läser och skriver...

Kanske inte väldigt queer, men kul ändå, är BBC Audiobooks Americas Twitter-ljudboks projekt. I samarbete med olika författare tar de hjälp av personer från hela världen i skapandet av nya noveller via Twitter.
I vintras snubblade jag av en slump över den första boken Hearts, Keys and Puppetry, där de samarbetat med Neil Gaiman, och blev såld på idéen.
Naturligtvis var jag, tillsammans med några tusen andra glada twittrare, tvungen att delta i skapandet av ljudbok nummer två. Ett samarbete med chick-lit författarinnan Meg Cabot.
Resultatet blev Fashionably Undead, en komedi om kärlek och zombies under New York's Fashion week.
Inläsningen av Glee-skådisen Sarah Drew finns att ladda ned från och med 15 maj på antingen BBCAAs hemsida eller via iTunes.

En annan bok av Neil Gaiman, American Gods, har blivit framröstad till ytterligare ett Twitter-projekt, One book, One twitter. Projektet är en vidareutveckling av bok projektet One book, One city som fler amerikanska städer prövat på.

Målet med detta bokprojekt är att få hela världen att läsa och prata om samma bok. Och i och med att projektet är organiserat runt Twitter så är fysiska och geografiska begränsningar inget hinder.
Projektet har officiel start idag och kan följas på twitterprofilen 1B1T2010 och hashtagen #1b1t.

tisdag 4 maj 2010

Pingviner finner kärleken på zoo...

Homosexuella pingviner och en sagoprins som lever lyckligt i alla sina dagar med en annan man var några av de ingredienser som ingick i det brittiska No Ousiders projektet. Projektet var en inledning på ett arbete att få bort homofientlighet redan på småskolan och leddes av Elizabeth Atkinson och Renée DePalma från Sunderland University.

Trotts att projektet är avslutat sedan ett drygt år så forsätter arbetet, ett otroligt bra och kul initiativ! Mer homo-böcker åt barnen!

lördag 1 maj 2010

Våga känna och stå för det!

Vi fortsätter på ungdoms-boks-temat från det tidigare inlägget. Men nu med den svenska författaren Hans Olsson. Det blir även en tillbaka gång till den där problematiserande komma-ut-litteraturen!

1993 kom den August-nominerade boken Spelar roll ut. Med både humor och allvar skildras en historia om att acceptera sig själv och om hur rädslan för omgivningens reaktioner är det svåra i att komma ut som homosexuell. Ett alltid lika aktuellt ämne!

Vad som sticker ut mest med den här boken är just det att huvudpersonen, Johan Alexander, inte på något sett är utsött, mobbad eller en kufisk enstöring.
Istället är han en populär sportkille, med bra betyg och många vänner. Inte alls den typiska anithjälte man är van vid att ha en central roll i många berättelser.
Han går sista året i grundskolan, alltså nian, och blir hela tiden intrasslad i krångliga förhållanden med tjejer han egentligen inte har några djupare känslor för. Hemma, i sin ensamhet, fantiserar han istället om andra killar.
Väven av lögner han spinner för att dölja sitt rätta jag tätnar och blir tillslut så jobbig att han inte orkar mer. Och när han blir kär på riktigt är han beredd att riskera allt...

Det är en bok om att upptäcka den första kärleken och spirande sexualitet (med ganska grafiska scener!) och även om denna bok naturligtvis tar upp komma-ut scenariot, så är det ingen varning för plågsamma och utdragna scener i självförnekelse och självömkan som är så vanligt förekommande i ungdomsböcker med tema på identitet och sexualitet. Man har definitivt behållning av den även som vuxen, oavsett sexuell läggning, och det är otroligt inspirerade att läsa om en ung killes mod att våga vara sig själv.

Hans Olssons andra bok Smitvarning nominerades också den till Augustpriset (1999). Den handlar om den sjuttonårige latinokillen Angel som bor i Farsta med sin mamma och sin lillasyster. Även han är en rätt självsäker kille, som lever efter devisen att det är bättre att strimla andras hjärtan än att få sitt eget krossat.

Men på insidan finns osäkerheten och rädslan för en närmre relation.
När han på en dag får syn på en person från sin barndom börjar han reda ut de frågetecken som finns i hans dolda förflutna, och han upptäcker att han en gång i tiden hade två pappor...

Som alltid beskriver Hans Olsson tonårens bekymmer kring kärlek och identitet på en levande och trovärdigt sätt. Man känner sig ständigt uppkopplad i huvudet på en förvirrad tonåring, men det är på intet sätt dåligt. Snarare motsatsen då det är just den identitets-sökande tonåringen han skildrar.

Jag har svårt att förstå varför Vinterviken (som ändå känns ålderdomlig i dag) vann Augustpriset framför Spelar roll 1993.

onsdag 28 april 2010

När dansade du i bokhandeln senast?

Ibland bara snubblar man över en bok som man blir kär i. Och då menar jag verkligt kär med hela kittet. Hjärtklappning, lyckorus och glädjetårar. Det finns inget annat sätt att beskriva David Levithans high school-roman Ibland bara måste man.
 Mitt i en amerikansk idyll, bland galna studentföreningar och vadslagning på
förhållanden hittar vi Paul. En rätt vanlig kille som en kväll på en spelning i den lokala bokhandeln faller pladask för den nyinflyttade killen Noah.
Noah är verkligen inte som någon av Pauls tidigare pojkvänner, utan en ganska sårbar typ som målar musik i ett hemligt krypin.
Paul måste övertyga Noah om att han verkligen är kär på riktigt och inte tänker såra honom. Problemet är bara att Pauls ex helt plötsligt vill ha tillbaka honom.
Än struligare blir det när tjejkompisen Joni blir tillsammans med skolans skitstövel och vägrar fatta sitt eget bästa. Och när Tonys föräldrar ger honom utegångsförbud för att "skydda" honom mot sina homosexuella böjelser.
Utan sina två bästa kompisars fullhjärtade stöd måste Paul försöka fixa ihop vårens stora fest tillsammans med quarter-back transan Infinite Darlene samtidigt som han ska reda ut sina kärleksbekymmer.
Och så lyckas han naturligtvis såra Noah, trotts alla sina löften, genom att hångla lite med sitt ex Kyle i en av skolans städskrubbar.
Allt levereras i en vardaglig utopi, där den sexuella läggningen inte är ett problem utan en självklarhet. Ett friskt inslag som bryter av från den problematiserande komma-ut-litteraturen och det är riktigt svårt att sluta le, en känsla att man är lite lyckligare och lite gladare dröjer sig kvar långt efter att man stängt pärmarna och släkt lampan...


Uppdatering 2013-02-25: Filmat bokprat om Ibland bara måste man:

måndag 26 april 2010

Gastkramande spänning...

Lust och vånda

Jag ska precis ge mig i kast med Aidan Chambers fjärde del i danssviten, Tullbron. Nu har jag ju inte direkt läst de övriga delarna, och inte är det ett måste då de är helt fristående från varandra.
Dansa på min grav (del 2) har jag läst, och skulle kanske ta och läsa om när jag ändå håller på...
Vem kan motstå de lätt plågade huvudpersonerna, som för den delen nästan alltid är kille i tonåren som dras in i en rad dramatiska och omtumlande händelser som ofta involverar en jämnårig kille och en något år äldre tjej...
Vad mer kan man kräva?

söndag 25 april 2010

Mamma, det är en sak jag måste berätta...

"Komma ut" historier är något som är både läskigt och kul på en och samma gång. Det är en omtumlande tid av självacceptans och känslostormar.
Många av de skönlitterära böcker som berör homosexuallitet tar upp denna period på ett eller annat sätt, men det som verkligen berör är ändå det självupplevda. Både de lyckliga och de tragiska.

2008 publicerade SvD artikelserien Hemma som homo, om personer som kommit ut i "mogen" ålder, och Johan Hilton förvandlade dagboksinläggen från sin komma ut process till en adventskalender i bloggformat för några år sedan. Helt klart värd att läsas, och av de som läst den är nog jag inte den enda som tycker att han borde redigera ihop dem och publicera dem i bokformat.

Anders Öhrman kom 2006 ut med boken Komma Ut - Berättelser från garderoben som bygger på intervjuer med män och kvinnor från olika delar av livet och som delar med sig av just sin personliga komma-ut-historia.
Det som dominerar mest är ångesten och oron för att berätta, och upptäkten att det inte är så farligt och de allra felsta faktiskt inser att man ändå är samma person. Men det finns även exempel på när det inte går så bra, när familjen vänder en ryggen, och man återvänder till den förtvivlan och rädsla som man själv upplevde inför att komma ut. I ett par kapitel får vi möta anhöriga och får ta del av processen ur deras perspektiv, deras rädsla och glädje. Något som ofta hamnar i skymundan men som ändå är otroligt viktigta och nödvändiga att förstå.
Någon sa att boken är oerhört enkel och oproblematiserande. Utan historia, queerteori och samhällsanalys bl.a. och visst hade det kunnat vara intressant, men jag tycker inte det behövs. Det ÄR en enkel bok, en bok som utan massa ger läsaren möjligheten att kika in på andra människors liv under ett kort, men livsomvälvande, ögonblick.

Caroline Cossey stod våren 1990 stod inför Europadomstolen. Hon slogs för rätten att få gifta sig med en man. Två år senare släpps hennes andra biografi Mitt liv: Den gripande berättelsen av en kvinna som föddes som man.
Det är Carolines eget okonstlade och humoristiska porträtt och en djupt rörande skildring av hennes liv som transsexuell — barndomen på den engelska landsbygden, längtan efter att bli kvinna och könsbytesoperationen som gav henne en möjlighet att helt och fullt leva som kvinna, om än inte i lagens mening.
Hon började som balettflicka medan hon fortfarande var man, blev Bondbrud och en av de mest anlitade fotomodellerna i världen. Men när hennes könsbyte avslöjades i pressen började en hänsynslös förföljelse...

Jag gick själv ut ur garderoben för ungefär tio år sedan, även om jag väntade med att berätta för familjen. Min äldre bror hade just kommit ut så det var inte läge, sen fick min far veta det på annat håll så jag har egentligen aldrig behövt ta det enorma steget med att sätta mig ned med en, eller båda föräldrarna och berätta. Och inte var de förvånade heller...
Värre måste det ju varit för min lillebror som hade pappas alla framtidsförhoppningar vilandes på sina axlar när han satte sig ned med honom och berättade att inte han heller gillade tjejer.
Jag hade det lätt, familjen accepterar både mig och mina bröder samt våra val av respektive. Det tragiska är väl att alla inte kan säga samma sak.

lördag 24 april 2010

We’re here, we’re queer...

En fras stark förknippad med kampen om HBT-personers rättigheter. Och även om det för inte så länge sedan var ett skällsord för att peka ut homosexuella män så är det idag en term för att markera avståndstagande från hetronormen.
Nu vill jag ju helst inte kalla detta för en blogg om och kring HBT- och queerlitteratur, även om det mesta antagligen kan komma att innefattas av det begreppet.
Störst fokus blir det på skönlitteratur som på något sätt tar upp queer-relaterade frågor, som ett ledande tema eller i periferin.
Men det kommer verkligen inte hindra mig från att här och där pressa in lite illvilligt ivriga inlägg om böcker som inte har det ringaste koppling till det temat om jag snubblar över en pärla...